Igår var vi en snabbis på jobbet, åt lunch där och lämnade presenter. Sen fixade jag mina naglar och därefter drog vi till simhallen. Mysig dag.

Idag var det tillbaka till verkligheten igen. Det gick bra, men så trött jag är. Undrar hur lång tid det tar innan jag kommer tillbaka till svensk tid igen. 

Jag kämpade att hålla mig vaken fram till kl 21.00 igår, sen somnade jag. Vaknade vid kl 05.30 och känner mig i någorlunda fas med att återställa mig till rätt tidszon.

Idag ska jag och lillfisen vara hemma kände att jag behövde ha en dag ledigt innan jag kickar igång verkligheten igen. 


Vi alla var väldigt klara med Kina resan och ville bara få komma hem. Nervös för övervikt på bagaget stod vi i kön till incheckningen. Efter 3 timmar och kön inte rört sig mer än 2 meter började man ana oråd. Oron var befogad, flyget var inställt och vi fick ingen information från SAS. Dom har inte ens en service point där. Som tur var det en Kines som kunde prata danska som berättade för att vi skulle byta gate för ombokningar. Vi hakade på direkt. Tur var det för det var många som skulle åkt med det planet.


Efter totalt 5,5 timme köande, trixande och en o annan bön så lyckades få ett flyg som avgick 00.10 från Shanghai till Paris. Därifrån hade vi knappt 40 minuter på oss att ta oss till den andra terminalen för att hoppa på ett flyg till Danmark. Vi fick ta schuttletåg, springa i rulltrapporna, springa genom terminalen för att hinna.


Väl i Danmark hade jag två timmar innan tåget skulle gå. Nu sitter jag på tåget, luktar skunk, är sliten, trött och jävligt glad över att jag om 3,5 timme får träffa min familj igen. 35 timmar på resande fot med väntan, flyg, tåg, byten hit och dit så är  allt jag vill att få  komma hem. 

Vi sparade det bästa till sist, en hel dag som var fri. Den ägnade vi på fake market, galet stor marknad och som jsg prutade. Kan nästan kalla mig själv för en expert på att pruta.

På kvällen var vi Bund och kollade in alla "ljusspel" dom kör på alla skyskrapor. Det var galet häftigt.



Äntligen funkar wifi för mig här i Ningbo, eller rättare sagt just nu iallafall. Att ha dålig täckning en stund här och där är ingenting mot hur det är att inte kunna använda mobilen alls. Ujujuj detta är nog den största prövningen för mig på den här resan. Vi är i Ningbo, en större stad och absolut mycket finare är Yiwu. Det går inte ens att jämföra städerna. Vi har ett fint hotell och haft bra inköpsdagar och goda middagar. Det är intensiva och långa dagar här. Vågar och kan inte ladda upp bilder för kraschar wifit. 

Vi landade i Shanghai och åkte bilfärd på nästan 5 timmar till en stad som heter Yiwu. Hotellet var magiskt vackert. Första kvällen åt vi Mongolisk mat.


Igår var vi på Trade Market för att inhandla nya varor. Det var så galet stort och svårt att ta in alla intryck. Det har varit sena kvällar då jag försökt att få wifin att funka så att jag har kunnat ringa hem. Det är ju en tidsskillnad på +7 timmar. 

Igår åt vi på en koreansk restaurang. Dom hade levande bläckfiskar i ett akvarium som dom dödade och tillagade. 


Väldigt få personer här pratar/förstår engelska och inte heller kroppsspråk. Jag som fick för mig att man kan göra sig förstådd när man gestikulerar har insett att det kan man inte här. 

Det jag också har förstått är hur otroligt beroende jag är av mitt mobilnät och att kunna kommunicera obehindrat. Aldrig mer ska jag ta det förgivet och sweet lord för ett fungerande wifi. Just nu har vi lämnat Yiwu och är på väg till Ningbo som ska vara en kuststad om jag har förstått allt rätt. 


Håll gärna en tumme eller två så att jag får sova inatt, för totalt har jag nog sovit runt 6 timmar sen jag lämnade Sverige. 


Tåget som skulle ta mig hela vägen till Danmark, valde att få tekniska problem så jag fick springa genom hela Malmös central för att ta ett annat tåg till Kastrup. Det var svettigt värre vill jag lova, och om jag inte hade hört hur ett annat svenska par visste vilken perrong vi skulle till (jag hakade på dom likt en igel) så hade jag nog varit fast i Malmö fortfarande. Sen kom den där andra delen och det var att veta vart f*n jag skulle kliva av. Men även det löste sig. Nu sitter jag här och inväntar de andra som ska sammanstråla med mig här innan vi tar flyget till Shanghai.

På återseende. 

Jag har precis klivit på tåget mot Köpenhamn och nu startar resan mot Kina. Jag tror inte jag riktigt har fattat att imorgon befinner jag mig på andra sidan jordklotet. Galet är ordet. 

Lillfisen slapp morgonfritids imorse. Vi åt en lyxfrulle i sängen. Men sweet lord vad det gjorde ont i mamma hjärtat när jag lämnade henne på skolan. Hon hade tårar i ögonen och kämpade för att inte visa dom. Jag likaså. Jag pratade med hennes lärare och förklarade situationen, så hon tog hand om lillfisen. Istället för att gå ut på rast fick hon följa med läraren och kopiera papper. Hon har världens bästa fröken.

Därefter hade jag några timmar i ensamhet och hann packa det sista innan bubben kom och hämtade mig. Jag kommer sakna hela min familj så otroligt mycket. Jobbigast är nog tidsskillnaden och att vi inte kommer kunna kommunicera som vanligt. Jag vet att denna resa kommer bli en upplevelse utan dess like, ett minne att bära med mig resten av mitt liv. 


Jag har varit mer på jobbet än hemma den gånga veckan. Det är så det blir när det vankas inventering. Långa dagar, många steg, ett dreamteam, en karl som har roddat vardagsbestyren och en vilja av stål krävdes för att lyckas ro denna båten i hamn. Så totalt slut både i kropp och knopp kom jag hem igår med fokus på att rå om familjen den här helgen. Önskade att jag kunde klona mig i flera "Ramonor" för att göra alla till lags. Men det finns bara en av mig och jag kan inte göra mer än vad jag gör. 


På måndag drar jag till Kina och jag har inte ens börjat packa än. Jag gör det imorgon kväll när alla andra sover för jag vill avge all min tid till familjen (just nu bajsar jag och passar på att blogga då). Idag har vi varit på bio i Kalmar och kollade på Sune vs Sune. Vi har haft en mysig dag, utan några måsten. Och lika mysig dag ska vi ha imorgon. 




Jag har turen att ha stöttepelare i varje hörn. Utan er hade jag rasat ihop för länge sen. För det är inte lätt att få ihop allt på egen hand när livet går i hundraåttio och jag ska ha koll på alla hundra bollarna jag har i luften samtidigt.

Därmed vill jag rikta ett ödmjukast tack till min älskling, min familj, min mamma, min BC2 och personal. Utan er är jag ingenting och utan er hade jag inte klarat av att stå på benen idag.

Jag tar ingenting för givet och det ni gör för mig varje dag är jag oerhört tacksam för. Jag hoppas att jag visar det med både ord och handling. Ni betyder allt för mig. Tack 🙏

När man kommer hem och ser att man har fått ett kort i posthögen med räkningar och reklamblad. Först tänkte jag "va, är det jobbreklam, men jag har inte varit med på kort". Ja, så korkad var jag. Men jag skyller på att det är mycket snurr i huvudet nu inför stundande inventering. Det visade sig att det var ett kort som min finaste BC2 skickat till mig. Tänk vad öppen kommunikation kan förändra så mycket. Det är vetskapen om att vi tänker och agerar på olika sätt som gör att vi nu faktiskt drar nytta av varandras styrkor istället för att "slåss för sin egna sak". Vi är så olika, men så lika och det gör oss starka. Tack E, det värmde hjärtat.