Fasiken jag klarar det

0kommentarer

Även om mina knän ömmar, benen skakar och kroppen är sjukt tung så spelar det ingen roll för inombords är jag sjukt jefla lycklig. Idag sprang den här tanten en hel mil, eller sprang och sprang. Jag joggade utan att stanna en enda gång. Det tog mig 35 år att förstå att jag faktiskt kan springa.Det här instinkten hade jag aldrig fått om jag inte hade antagit utmaningen att springa milen på kretsloppet i september. Nu när jag vet att jag klarar av att springa milen så är det en enorm egoboost utan desslike.

Om ni frågar mig "var det lätt?" så kan jag säga att NEJ det är det inte men jag ger mig inte. Jag brottas med mina egna tankar från det första löpstegen, tankar som "jag kommer aldrig fixa milen. Jo, jag kan, jag orkar. Oj, nu fick jag håll. Ingen ursäkt försätt springa. Aj, knät gör ont. Vad gnäller du om, fortsätter så släpper det. Nu kommer hållen. Andas bättre så slipper du hållen. Fortsätt framåt, mål i sikte, Jag kan, jag orkar." Ja, ni fattar (bjuder på att jag är lite kokobello).

Kommentera

Publiceras ej