Djurhataren Ramona

1kommentarer

De må vara hårt och illa sagt av mig, men innerst inne så är jag en sann djurhatare. Djur är till för att ätas och inget annat. Mamma och jag har pratat gamla minnen om min barndom och vi har kommit underfull om varför jag hatar djur. Snacka om barndomstrauma, inte konstigt att jag hatar djur.

De började på skansen vid två års ålder då en kossa sög in hela min näve i munnen, Det fortsatte med en galen svanmamma som jagade mig längs halva parken zoo i Eskilstuna. En kissekatt trodde mina föräldrar skulle få mig på bättre tankar, men så fel dem hade för den galningen klättrade upp för nattlinnet på mig och det gjorde så ont.

En liten stackars harmlös hamster hade min lillebror död på och så fick jag en ersättnings hamster som kan liknas med terminator. Alla var rädda för den då ställde sig på bakbenen och fräste som döden själv. Sen hade vi en stor hund som hatade mörkhåriga människor och tvinga pappa (mörkhårig) ut ur huset och mig och mamma på köksbordet.

I min ungdoms dagar fick jag uppleva känslan av att sitta på en hästrygg i de djupa småländska skogarna. Det gick bra tills att hästen bestämde sig för att skena hem till stallet  med mig kvar på ryggen. Så ja, jag är en en djurhatare för inte fan har dem gjort mig nå gott mer än som mat på tallriken.

1 kommentarer

Mia

10 Mar 2012 00:44

Hatar man djur är man en mycket ensam människa - andra människor kan sluta bry sig om dig... då har du ingen kvar som älskar dig!!!!

Kommentera

Publiceras ej