Djupa tankar

0kommentarer

Ibland kan jag undra hur mycket en människa ska gå igenom i sitt liv. Tror att det finns en kvot för det dåliga och en kvot av det bra. Vad och vem är det som bestämmer vilken kvot man hamnar mest i? Eller är det så att man "råkar" hamna i någon av kvoten och sen att det blir som en snöbolls effekt, alltså att det blir bara mer, mer och mer?

Kvoten bra är ju inget att snacka om. Det tror jag nog att alla vet vad den innebär så som harmoni, kärlek, lycka, tur,  fina minnen och ljus framtid. Kvoten bra vill ju alla vara i och få snöbollseffekten *där är jag hi hi*.

Kvoten dålig däremot är en helt annan sak. Tror att alla måste ha en liten skvätt av kvot dålig för att inse allt bra i livet. Men hur kommer det sig att vissa bara får en skvätt av kvot dåligt medans andra blir dränkta av kvot dåligt? Jag kan rakryggad säga att jag är verkligen en av dem som nästan har drunknat av kvot dålig. Utifrån mina erfarenheter så har jag kommit fram till följande, man måste älska, tro och lita på sig själv för att komma ur en dåligt situation med en "skvätt av kvot dåligt".

Händelse ett då jag nästan drunknade i kvot dåligt
Min äldsta son var 2 år och jag var gravid i 5 månaden med barn nr 2. Jag visste vad som pågick bakom ryggen på mig, men valde att blunda för sanningen. Han hade ordspråket  "det hon inte vet har hon inte ont av" fast vi båda visste att jag visste. Han kunde ljuga mig rakt i ansiktet och vi båda visste att han ljög, men jag godtog hans dumma bortförklaringar. Anledningen till det var att jag klen, obetydlig, rädd för att bli lämnad, rädd för allt jag hade kämpat för skulle gå i kras. Självförtroende var lika med noll och när den soliga dagen i maj år 2002 kom då jag blev lämnad kändes som hela världen rasade samman. Såg inge slut på den fruktansvärda smärtan som jag hade. Jag var bara ett tomt skal utan innehåll när jag stod vid bron och skorna fint placerade brevid mig. Med bara få sekunder innan mitt liv skulle få ett slut så ringde mamma på mobilen. Hon hade fått känslan att något var fel. Nästan 8 mil ifrån mig så tog det bara 20 minuter innan hon höll mig i sin famn.

Händelse två då jag fick en skvätt av kvot dåligt
Förhållandet hade kantas med lögner, svek och en massa otrohet. Ett förhållande som en gång var kärleksfullt hade blivit mer som ett kompisförhållande. Det fanns ingen gnista och hade inte funnits där på evigheters evigheter. Det blev för mycket vardag, för mycket bråk, för många hårda och sårande ord. Fortfarande ordspråket klingade "det hon inte vet har hon inte ont av" var något som fanns hela tiden i bakgrunden. Han visste att han kunde och han gjorde det med och jag valde att fortsätta att blunda. Dock så började jag ta för mig mer av livet och byggde upp mitt självförtroende. Visst var jag ledsen när jag blev lämnad ensam återigen, men något stort hade hänt inom mig. Istället för att bara se svart, mörker och ensamhet, så blev allting så mycket klarare, kände lugn och fridfullhet inom mig. Fokuseringen var på allt bra som fanns i mitt liv och vad framtiden hade att erbjuda. Det gjorde inte så mycket att jag blev lämnad för jag kunde tackla problemet på ett helt annat sätt än händelse ett vilket gjorde att "Ramona" kröp ut ur skalet med dunder och brak.

Så slut citat: Älska dig själv för livet blir så mycket lättare att leva då<3

Kommentera

Publiceras ej