Tänk att det tog 1,5 vecka innan axeln gav med sig och började bli hel. Jag har fortfarande ont, men nu får jag iallafall sova på nätterna. Slemsäcksinflamation var det. Kul, inte alls.


Ikväll drog vi (efter lite tjat från mig) upp all jul. Lika bra att fixa till alla tomtar, ljus och gran nu så är det färdigt sen. I år blev det mörkbruna, guld och mörkguldiga kulor i granen. Inget glitter och istället världens bästa ljusslinga (från dollar så klart). 

Julklapparna har vi börjat inhandla också. Tänk att det skulle bli lite fason på mig med och att jag är ute i tid för en gångs skull. 

Med så små rum som vi har i huset, så var det svårt att hitta en plats till granen. Fast den blev perfekt där den står nu. 

Det är så frustrerande att ha ont. Jag är inte skapt för att vara "sjuk och har ont" och därmed vara hemma. Jag kanske borde göra det, men då triggar min jävlar mamma i mig. Jag är ett hopplöst fall som inte tänker på mitt egna bästa. Fast med den här inflammationen spelar det ju ingen roll vad man gör, den blir fan inte bättre. 


Jaja, det värsta är väl att man inte får sova ordentligt, smärtan i axeln gör för ont. Utan sömn blir man ju inte direkt normal som människa. Och det värsta av allt är att jag tycker så synd om alla som är runt omkring mig. Dom får stå ut med mycket när jag är så här.

Det började med öroninflammation förra veckan. Eftersom jag är öronbarn så valde jag att härda ut den. 


Men det slutade inte där. Utan eländet fortsätter med en inflammation i armen. Så natten som var fick jag sova sisådär 30 minuter. Henke fick hjälpa mig på med både bh och tröja. Så jag åkte faktiskt till läkaren idag (och då mina vänner, då har Ramona jävligt ont om hon åker till läkaren). En kraftig inflammation i hela vänster arm, överbelastning och något annat (minns inte vad läkaren sa) blev svaret. Hon ville tom sjukskriva mig, jag blev chockad och tackade nej. Har ju verkligen inte tid med en sjukskrivning nu. 

Jag har hämtat ut en massa tabletter som jag ska i tio dagar. Allt jag hoppas på är det smärtan ska gå över, för enda in i fan vad detta gör ont. 

Tack älskling för att du hjälper den här envisa kärringen. Bäst är du. 

Tänk vad lite det behövs för att jag ska bli glad i själen. För det är dom små sakerna som betyder mest. Så som...

1. Alltid få kaffe serverad på morgonen och ha toaletten för sig själv. 
2. Att få bilen startat innan man går ut för att man ska kunna skrapa rutorna lättare.
3. Att få en fin liten present med en gullig lapp på kontorsbordet. 


Jag vet att jag inte bloggar lika frekvent som jag har gjort. Anledningen är enkel, jag har inte den tiden och jag har inte lusten. 


Första gången jag sätter ner den här rumpan i soffan på vardagar är i runda slängar runt kl 20.00. Då vill jag bara göra ingentingen. 

Min hjärna går på högvarv 24/7 med både jobb, vardagsbestyr och alla måsten vilket gör att lusten till att vilja blogga avtar. 

Men den här bloggen har varit en del av mig i evigheter, så sluta kommer jag inte göra. Nope, men lite mer mellanrum mellan inläggen blir det. 



Igår åkte vi in till Kalmar och hämtade ut mina nya glasögon. Första timmen med de nya glasögonen kände jag mig alldeles vimmelkantig. Fast sen rättade det till sig.


Därefter kom min älskade lillebror på besök. Han bor numera i Etuna så då går det lång tid mellan besöken. På kvällen drog vi till kyrkan och tände ljus för att hedra dom döda. En tradition som jag värnar om.


Vår fina pumpa har förvandlats till en rysk gammal gubbe. Han ser lite rolig ut.


Ja, juste i fredags så slog jag och älsklingen vår kloka huvuden ihop och fick till en ljusvägg i vsrdagensrummet. Måste säga att det blev skitbra.