Idag är det dags för säsongens första hockeymatchen. Nytt lag, ny ishall, nya lagspelare, nya tränare och nya lag att möta. Det som också är nytt är att det är fler människor kring Y som faktiskt kom till ishallen för att se han spela idag och det är stort. Det värmer enda in i hjärteroten. 
Imorgon får jag nycklarna till mitt och barnens nya liv. Jag har ingen som helst aning om hur det kommer att bli. Det jag däremot vet är att jag har gjort detta val för mina barns skull och att alla parter som är med i detta tids nog kommer att bli lyckliga. Jag har valt att göra en rejäl U-sväng i livet och gå min väg. Ett stort beslut och ett stort steg som jag har funderat på väldigt väldigt väldigt länge. Man gör inte sådana här stora livsbeslut "bara för att" och speciellt inte när det finns barn med i bilden. Jag hoppas att vi får harmoni i livet och att vi får en fungerande vardag där alla mår bra. Därför gjorde jag ett val vid vägskälet av mitt och mina barns liv. Det har inte varit lätt, tvärtom det jobbigaste jag någonsin gjort. Det som inte dödar en, härdar. Det som är absolut viktigast är att mina barns pappor kommer alltid vara mina barns pappor och det kommer aldrig någon kunna ta ifrån dom. Mina barn älskar villkorslöst sina pappor och de älskar sina barn. Ingen kommer att få tala illa om deras pappor i mitt hem. Aldrig, för hur eller hur så är det just mina barns pappor och det ska de förbli utan att någon annan yttrar något negativt om dem i mina barns närvaro. Så enkelt är det, fast egentligen är det inte enkelt någonstans. Jag tar dag för dag, försöker vara stark för mig och barnen. Men det är en inre och yttre kamp jag slåss emot. När den yttre kampen kommer som en käftsmäll är det så otroligt svårt att vara stark. Då vill jag bara krypa ner i fosterställning i ett hörn och hoppas att det går över, men det gör det inte utan då måste jag resa mig upp och fokusera på lösningar på det problemen som andra ger mig (och mina barn). Ofta är jag allt annat än stark, men jag har fortfarande hoppet kvar att det här kommer att bli bra. Hoppet är det sista som överger en. Mina barn är mitt allt och jag älskar dem så otroligt mycket. Älskar dem mer än livet själv, allt jag är och definierar mig själv är just mamma till mina underbart fina barn. 
Det är väl en himla tur att man kan göra alla sina ärenden via telefon och internet. Idag har jag fixat bredband, tv, försäkring, bokat om möten, fått mitt intyg på att jag var hos läkaren igår, betalat räkningar och bestämt dag för att hämta nycklarna till mitt och barnens hem. 
Nu är allt klart förutom den allra tyngsta biten. Vi får se hur lång tid det kommer ta innan den biten faller på plats också. Givetvis hoppas jag på att det kommer lösa sig på ett bra och smidigt sätt för alla inblandade parter. Men det är inte upp till mig att bestämma vilken väg jag kommer att behöva välja. Allt jag vill är att vi ska få ett lugnt och harmoniskt liv. 
Jag behöver orka, kämpa, finnas där, ha fokus, hitta den inre styrka, vara lugn, se rationellt på saker, hitta lösningar, visa respekt, vara kärleksfull, vara närvarande, visa ömhet, krama, förstå, förklara på ett bra sätt, ha tålamod, skapa förståelse, skratta, le, ge kärlek, torka tårar, vara uppmärksam på signaler, pussa, lyssna, agera och reagera för mina barns skull. Jag gör det mer än gärna, för mina barn betyder allt för mig och jag kommer att fortsätta kämpa för mina barn.
Inte konstigt att magen ballar ut totalt på mig. Var hos läkaren idag och fick medicin mot magbesvären. Hoppas på att kunna äta ordentligt igen utan att få ont. Jag torkar mina tårar i ensamhet, tar ett djupt andetag och fokuserar på framtiden. En framtid där harmoni har slagit rot i oss. Men vägen dit verkar oändligt lång just nu. 

Livet börjar ta form igen och vår nya vardag börjar infinna sig. Y började sjuan idag, jag skrev på anställningspapper på ett nytt jobb och snart flyttar jag och barnen till en egen lägenhet. Jag har nästan lyckats med att samla ihop alla lösa trådar som har fladdrat fritt. Nu återstår det bara en enda tråd att fånga in innan jag kan få ett inre lugn igen. En jefligt tung och jobbig tråd att fånga in, men för mig finns det bara en sak och det är att lyckas. 
Igår träffade jag två helt underbara personer och det bar övet 7 år sen sist. Det mina vänner är en lång tid. Men när vi träffades så kändes det som om tiden hade stått still, det är så sann och äkta vänskap är. Tack för helt fantastiskt kväll med många skratt, det behövde jag verkligen ha.
Det är nu det gäller, fokus fokus fokus. Det här fixar jag väldigt bra, för något annat finns inte i min värld. Jag kommer glänsa, stråla och visa mitt bästa jag. Märker ni att jag försöker peppa mig själv nu, hehe. Håll tummarna för mig. 
Min To do lista är ofantligt lång och många saker måste falla på rätt plats. Det är både jobbigt, stressigt och tidskrävande. Men nu kan jag iallafall bocka i en liten "check" på listan, för imorgon skriver jag på ett hyreskontrakt på en lägenhet. Jag längtar till den dagen då jag kan luta mig tillbaka och bara få andas ut. 
Det här har varit den värsta natten som mamma jag någonsin har upplevt. Aldrig har jag varit så rädd som jag var och är just nu. Jag tackar gud och hans skapare för att min älsklingsplupp lever. Mina barn är mitt allt, utom dom finns inte jag. 


Hur mycket ska man som människa orka med egentligen? Jag är ett vandrande vrak som kommer att braka ihop när som helst. Men mina barn behöver ha mig hel. De behöver min styrka, kärlek och ömhet. Därför måste jag orka, det finns inga andra alternativ.