Det är nog många som har haft en återhämtningsdag idag, iallafall större delen av de som var med på kräftkalaset igår. Själv har jag mått prima ballerina hela dagen för det blev en tidig hemgång för mig. Har man barn så har man. Idag har jag blivit bortskämd till tusen. Det började med ett sovmorgon, frukost på sängen och nu har karl fixat både frukost och lunch till mig imorgon. Han är bra han, min karl. Man kanske inte få säga det, men jag gör det iallafall och det är att jag älskar att bli bortskämd. Det finns inget bättre.
Idag är det två år sen jag slutade röka, eller om man vill räkna på det traditionsenliga sättet så är det två kräftkalas sen. Klart jag har tagit något bloss här och där när man har festat, men inte mer än så. I år blev det dubbelt upp med folk och dubbelt så roligt :). Finfina kräftor, finfina människor och finfin stämning.

Medans Yade kämpar på isen har jag gått en långpromenad på nästan 1,5 timme. Det var uppfriskande. Nu är det bara en liten stund till på träningen och sen rättar vi hem snabbare än blixten för det stundar ett kräftkalas ikväll.


Tänkte dela med mig av ett litet avsnitt ur min bok, En del av mig.
"Det plingar på ytterdörren och jag blir förvånad över att någon kommer till mig den här tiden på dygnet. Fort reser jag mig upp och går in för att öppna dörren. Det känns som om jag får ett slag i magen när jag ser att det är Andre som står där. Jag försöker behålla lugnet, fast att jag egentligen vill slå honom riktigt hårt. Ilskan puttrar på ytan när jag släpper in honom utan att säga något alls. Han sparkar av sig skorna som landar i en hög på golvet och nu orkar jag inte besvära mig att lägga dem till rätta för jag hoppas på att han inte blir kvar länge. Jag går tillbaka till balkongen, sätter mig på stolen och tänder en cigarett. Jag hör hur Andre skramlar i skåpen i köket i jakt efter en kaffekopp..."



Är du intresserad av att köpa min bok finns den att köpa på bla cdon.se bokus.se, adlibris.se och vulkan.se. Vill du ha en signerad, så kan du köpa en bok direkt från mig.


Tänk att jag har haft den offentliga dagboken (det är så jag ser på denna blogg) sedan juli 2005. Nästa år fyller vi tio år, helt otroligt när man tänker efter. Det är faktiskt skillnad från då till nu. Då fick jag logga in på en dator för att logga in på bloggen för att skriva ett inlägg. Sen kom mobil-inlägget, jag fick skriva ett mms/sms (beroende om jag skulle ha med en bild eller inte) och nu sitter jag med app som gör att jag kan skriva inlägg precis när jag vill.

Ni som har följt mig sedan start har fått vara med min resa genom kärlek, hat, sorg, glädje, hopp, förtvivlan, besvikelse, lycka och mer därtill. Helt otroligt, fast den här tanten kommer säker att fortsätta enda till den dagen jag sitter som en senil gammal gumma på ålderdomshemmet. För bloggen är en del av mig.
Alltså den där ungen Joline, hon lyckades sätta skräck i hjärtat på både mig och Mike idag. Allt började att jag parkerade bilen på uppfarten och jag ser hur Mike springer mot mig. Han sliter upp bildörren och skriker "Joline är borta" åk ner i backen och kolla. Jag hann inte tänka utan gjorde som han sa. Fatta ni hur många tänkbara scenarion jag hade i mitt huvud när jag körde runt och leta efter henne. När jag ringde Mike för att få klarhet i vad som hade hänt (Medans jag letade), berättar han för mig att han hade klippt gräsmattan och Joline var inomhus. När han kom in, var hon bara bort och han hade letat och ropat på henne utan resultat. När vi pratar i telefon hör jag hur han skriker "Joline!", hon är här. När jag kom hem så sitter hon i soffan och gråter. Det visade sig att hon hade gömt sig under sängen och lekt kurragömma utan att berätta det för Mike. Sweet lord, vilken skräckupplevelse. Fy enda in gatan vad rädd jag blev. Efter kramat, blev det ett snack om sådana som kidnappar barn och drog samma historia som den jag berättade för grabbarna när de var små. Hua, jefla älskade skitunge.


Vad är det med mig och tisdagar? Tanten orkar knappt ta sig ur sängen på morgonen, men det är tur att det finns kaffe. Efter jobbet rattade jag hem, fixade middag, bytte om och rattade in till stan. Jag körde tre flugor i en smäll: Löprunda, storhandla och kolla in Yade på sin ishockeyträning. Sluttiden på löprundan var urkass, redan efter en km så kom värken i behnhinnorna och det var med ren vilja jag tog mig igenom milen. Jag kom in på Willys som Svett-Olgas tvillingsyster och för en liten sekund funderade jag på att lägga mig i frysboxen. Ishallen var lika kall som jag mindes den och Yade lika bra som målvakt. Dock är det lite andra kaliber i skotten den här säsongen och han behöver träna på både styrka och smidighet. Tids nog fixar han det med min lilla målvakt.


Idag gick det inte alls att springa, efter knappt kilometern så gjorde benhinnorna förbaskat ont. De har jag inte känt av sen tiden då jag började löpa. Det var fasiken nästa så tanten började lipa. Efter 3,68 bara stannade jag och gav upp. Aldrig har jag varit så besviken på mig själv.

Min alldeles egna radiokändis försökte trösta mig (det pratades om honom på radio sjuhärad som jägaren som hittade de försvunna tjurarna i skogen). Han gav mig till och med påse pistagenötter.

Fan vad jag blir irriterad på mig själv. Hur kunde det bli en sån total flopp idag och det värsta av allt, tänk om det blir det på kretsloppet? Nej, fy fasiken vilken hemsk tanke. Jag hoppas att det bara en liten ynkapynka svacka och att jag tar milen med storm nästa gång. Men idag, då gick det ju inte alls.
Idag vaknade (läs blev väckt) tidigt, så det var bara att kliva upp. Jag hjälpte lilleman att packa sin väska inför hans stora äventyr med klassen. Sen blev det en lång väntan tills klockan blev 13.00. Innan dess hann vi busa massor, så som bara vi kan och det blev mycket skratt.


Vid 13.00 gick vi till skolans parkering för att möta upp resten av klassen och man kunde riktigt känna den förväntansfulla spänningen som var i luften. De ska åka till ästagården, köra lite "fångarna på gården" och även sova över där. Jag hoppas att de får super roligt.
Vi började dagen med slapp, enda tills det var dags att fixa iordning oss för Daniels kalas. Vid kl 15.00 stod vi utanför dörren hos J och D, därefter trillade resten av folket in. Det bjöds på (världens godaste) smörgåstårta med godricka och han fick sin present från oss.

Vi hade samlat ihop pengar till en feting tatuering. Pengarna satt på en gurka formad som en blomma med hallonggodis. Kortet som Jennie och jessica hade skrivit var så perfekt skrivet. Vi sjöng för den finaste Daniel och stämningen var underbar.

Sen blev det tårta med kaffe och inte vilka tårtor som helst, utan Jessicas tårtor. Hon är fasiken the Queen of the Queen när det gäller tårtor (av alla dess slag). Jag typ dog när jag åt tårtan med hallonmousse. Sweet lord, det nulla. i munnen.

Vi har haft det supertrevligt och är precis hemkomna. Jag jade lätt kunnat stanna där längre, men kl 23.00 räcker gott och väl för mina barn. Underbara Jennie, Daniel (och M) och deras härliga familjer, jag är så oerhört glad över att få vara en del av er. Tack, älskar er alla <3


Det är väl en himla tur att både jag och Mike har barnasinnet kvar, annars hade det blivit jefla jobbigt i vårt liv ihop. Vi invigde denna helgen med dans ( eller rättare sagt Mike och Joline, för han ville bara spela sin tråkiga musik som jag tycker är typ bläää). Det såg så underbart härligt ut när de snurrade runt på vardagsrumsgolvet.

Sen sprang Joline runt med pinnhästen i vardagsrummet, hallen, köket och matsalsrummet (det blir som att springa i en cirkel). Jag och Mike var inte den som är den, utan vi grabbade tag i hennes andra hästar och sprang efter henne. För mig och Mike blev det lite som en tävling (förstår inte varför? eller jo, vi både är riktiga tävlingsmänniska).

Det slutade med att jag nästan trilla över vardagsrumsbordet för att Mike skulle tränga sig före mig (bara för att jag var först och bäst). Roligt var det och många skratt blev det. Nu har precis min mellanskatt kommit hem från hockeyn, så nu kan vi ta helg på riktigt. Har jag sagt att jag älskar min familj?


Nämen nu är det ju fredag igen, snacka om att veckorna flyger förbi. För mig är det Fredag-snabb helg-måndag-fredag. Ja, men ni fattar vad jag menar. Är det bara jag som känner så här? Älskar fredagar, det är min favorit dag på veckan. Idag behövde vi inte köra in Yade till hockeyn för nu när han har gått upp en årskull så finns det en kille till här i Dalsjöfors som spelar i samma lag. Hur underbart är inte det då? Ni behöver förstå mig rätt här nu för jag supportar fullt ut att han ska spela hockey. Men om man kan slippa köra in en dag av fyra i veckan, så kan jag helt ärligt säga att jag jublar högt. Är det så hemskt? Ja, kanske men då får det vara det.


Imorse var det dags för 4 års kollen på BVC (har jag sagt att tiden springer ifrån mig och jag inte hänger med?). Jag hade förberett Joline med vad dom väntade och det var en glad tös jag hade med mig, enda tills vi entrade rummet. Då ville hon inte berätta vilka färger hon såg, hon ville inte räkna, ville inte berätta vad H pekade på i blädderboken och ville inte rita en hel gubbe "för jag orkar inte". Jag skratta så mycket inombords för jag minns min 4 års kontroll och jag var precis likadan (mitt första barndomsminne).


Sen när vi samtalade om saker som "hur är hon med maten, om hon har blöja fortfarande, frisk jada jada, då minsann började Joline tjattra om "åh, himlen är så vackert blå, en sån röd dörr vill jag ha hemma" och sen började hon räkna pärlorna, fast på engelska. Det fick H att tappa fattningen totalt. Jupps, jag har en envis unge och när hon inte vill så vill hon inte. Jag väljer mina fighter med henne.

Det gick bra och hon fick en ok-stämpel. Hon är nu 1,11 lång och väger 21 kg. När vi gick därifrån var jag lite nyfiken varför hon inte ritade hela gubben, då fick jag till svar "jag gillar att rita hjärtan, inte gubbar". Jag lämnade henne och rattade vidare till jobbet. Efter jobbet sprang jag runt hela knalleland för få tag på ett underställ. Hittade det på intersport och är anpassat för hockeyspelare (har jag sagt att hockey är en jefla dyr sport och att den ruinerar mig?). Y blev själaglad.

Mike tog Yade på premiärträningen på hockeyn ikväll. Jag har storstädat och har precis satt ner min rumpa. Nu ska Joline nattas och sen intar jag soffläge.

På lunchen drog jag aka duracellkanin till knalleland och inhandlade en suspensoar för målvakter och den var fasiken inte billig. 700 finfina riksdaler gick den på, men nu är juvelerna skyddade i ett monsterskydd. Nu är det bara lite andra skydd, sen är det komplett för denna säsongen.

På jobbet blev det lite ris till mig från ett håll. Tråkigt, men det är bara att bita ihop, ta åt sig, förbättra och förändra. Jag hatar när jag gör fel, hate it! Sen hem, laga mat och sen ut och springa milen. Jag tog i så inuti helvete idag och det resulterade i att jag fick 1,14,16. Äntligen under 1,15.




Jag åkte tur och retur till Örebro idag (jobbrelaterat) och jag lyckas alltid pricka in snökaos, stormar och regnoväder när jag är ute på vägarna. Idag stod regnkaos på menyn och sweet lord som de regna. Vindrutetorkarna fick verkligen jobba och jag hade mamma som sällskap hela vägen hem (i mobilen och ja, jag använde handsfree). Mötet i Örebro gick bra och det var trevligt att få träffa tjejerna igen. Kom hem till en liten tjej som ville lätta sitt hjärta till mig. Hon ville prata av sig om sina världsliga problem som bland annat att M alltid tar alla cyklar på dagis, att Joline inte fick vara med M och S idag (de sprang ifrån henne när de var ute och lekte) och hon inte kan rita gubbar för de får alldeles förstora huvuden. Jag lyssnade, gav henne lite råd och massor av kramar och pepp. Min fina lilla alldeles underbara tösabit.

Min fina mellanpojk började sexan idag, första året då han kommer att få riktiga betyg. Min underbara äldsta pojk börjar åttan imorgon och jag kan verkligen inte fatta hur fort tiden faktiskt går. Kalla mig sentimental om ni så vill, men jag har fasiken världens finaste barn och sambo.
Tillsammans blir vi en alldeles lagom go, knäpp, sprallig, hetsig, ärlig och glad familj med världsliga problem, stora som små. Allt man behöver ha är stöd, kärlek, och förståelse.






Flera gånger har jag tänkt "borde starta jobbdatorn och plöja lite mail". Men nej, jag är ledig med mina barn och jag säger som min bäste chef säger "jobb är jobb, men privatliv är heligt". Nu har det gått några veckor då jag inte har haft min jobbmail i min privata mobil och jag måste säga att det är det bästa jag har gjort för min inre stress. Alla borde göra detsamma, jobbigt i början men man mår fasiken så mycket bättre. För övrigt så regnar det fruktansvärt mycket ute, så har hållit oss inomhus och det kan vara mysigt det med. En annan sak jag kom att tänka på (bara så där), hur gör ni som har en sambo som inte har samma politiska åsikter som dig själv? Är ni bara överens om att ni inte är överens eller har ni långa diskussioner hemma? Här hemma är VU överrens om att inte vara överens.
Blev väckt av att Joline och Mike som kom in med frukost och morgontidningen till mig. Älskar det så fantastiskt mycket. Vädret har inte varit med oss alls, utan visat vad som komma skall de närmsta månaderna. Grått, disigt och regn är vad det har bjudits på. Det har gjort att jag inte har gjort något vettigt alls mer än att slappat. Fast det kan vara ganska skönt att inte göra någonting alls.Typ så här har hela la familia varit idag.


Dagen började med mys och fortsatte hela dagen lång. Först frukost med go frukost, morgontidning och kaffe. Sen ville jag ta en promenad vill svärföräldrarna och precis när vi skulle gå (ca 4 km) så började de spöregna, så vi tog bilen istället. Mys fika med massa skratt så tanten fick tårar i ren skrattanfall för svärfar var så förbannat roligt. Hem gör att göra en efterrätt (kladdkaka med chockladfrostning) innan vi gick mer till grannjäveln. Där åt vi mat, to die for och sen min mäktiga efterrätt. Vi är precis hemkomna och ska strax hoppa i sängen, men innan dess summerar jag denna lördag med ett ord: mys.


För er som vill göra min kladdkaka (son är mäktigare än mäktigast) behöver bara dubbelklicka på bilden så har ni receptet. Ett recept son jag ärligt "lånat" av min fina kusin jonna. Jag lovar, stora som små går. crazy banans på kladdkakan.
Hela sommaren har vi letat efter våran enda flugsmällare, men den har varit spårlöst borta. Affärena som jag har besökt (och när minnet har varit med mig) så har det inte funnits flugsmällare att köpa. Idag så hittade jag den och nu har jag dödat fyra äckliga flugor. Död åt jävlarna, mohahhaha.


Sweet lord vilken dag, det har gått i hundraåttio från start till slut. Ujujuj, denna dagen går till historien, men jag fixade det och det är en stor fet high five till mig själv. Hem och storstäda a la duracellkanin stil. Nu är det klart och nu tar jag helg.


Jag är jefligt glad över att jag har ett kontor med dörr på jobbet som jag kan stänga in mig i. För fy för f*n vad många svordommar det har kommit ut ur min mun idag. Det fanns stunder då jag ville ta datorn slänga den i golvet och hoppa på den. Tycker lite synd om M och M som har fått lyssna på mig idag (förlåt). Med all den stressen jag hade inombords så var det jefligt skönt att springa milen ikväll.

Eller vem försöker jag lura? Där och då fick jag minsann tampas med mina tankar "jag orkar inte...Men kom igen nu...Jag svimmar...Lägg av...Inte långt kvar nu...Det är hur långt som helst".Nu efteråt är det riktigt skönt, inge stress i kroppen. bara ont i knäna. Slog iallafall mitt personbästa och fick tiden 1,16,25. Jag siktar på att komma 1,15 till kretsloppet.
Lilla J fick åka hem till bästa farmor imorse. Svullnaden på benet har gått ner, det är inte lika rött och svullet. Dock spydde hon en timme efter att hon hade fått penicillin. Det var en biverkning då hon mådde toppen efter det och ätit normalt. Farmor Susanne skämmer bort henne med pannkakor och massor av uppmärksamhet. Yade hade sitt andra besök till tandläkaren och det tog sin lilla tid den här gången.

Det gick bra, han är bara så superduktig min lille pojk. Nu är de djupa fickorna i tänderna längst bak plastade. Istiderna för hockeyn har kommit, sweet lord jag har redan tröttnat och det har inte ens startat. Men allt för mina barn och deras intressen. Så enkelt är det. Idag gjorde jag en hemmagjord smörgåstårta och allt jag behövde inhandla var creme fraiche, räkor och formbröd för resten hade jag hemma. Så himla enkelt och så himla gott, varför har jag aldrig gjort det innan?

Varför har jag alltid trott att det är så dyrt och komplicerat att göra egna smörgåstårtor? Ungefär lika korkat som att fatta budskapet i radioreklamen Ingo när han säger hamburger efter 100de gången man har hört den.

Det är väl ett bra konstigt väder vi har ute nu? Sol, regn, åska och två finfina regnbågar. Det är väl tur i oturen att man faktiskt inte har semester. J fick vara hemma hos bästa Susanne idag och som hon har blivit bortskämd, min lille tösabit.


Snart tror jag att det kommer att vara två hus till salu på våran gata, ett så kallat generationsskifte på gång. Respektive hus har förlorat sina älskade livspartner i sjukdommen tecken. En av de finaste somnade in idag. Lider så mycket med de.
Vilken måndag det blev. Där står jag och lagar mat när Mike och Joline kommer hem (de hade varit i stan efter att han hade hämtat henne från dagis). Hon klagar på att det gör ont i benet, jo tjena. Ena benet år början dubbelt så stor som den andra.

Det ser ut som någon form av bett, benet var tjockt, varmt, rött och svullet. Man kunde till och med se att benet var dubbeså stort som den andra när hon hade sina leggins på sig. Jag ringde till vårdupplysningen som bokade in oss på en tid på vårdcentralen inne i stan. Alltså wow, 5 stjärnor av 5 möjliga till den servicen.

Vi kom dit och fick vänta en kvart efter utsatt läkartid. Läkaren kände och klämde. De beslutade att en snabbsänka skulle avgöra om det var en infektion i benet. Joline som aldrig varit med om stick i fingret var så modig och efteråt fick hon en rosa ödla.

Svaret blev en kraftig hudinfektion på grund av bakterier som kommit in i det lilla såret i mitten av benet. Vi tackade för oss och åkte till maxi. för att hämta ut Jolines medicin. 300 jefla kronor, tack gode gud för att mina barn inte är sjuka så ofta. Vi köpte en stor kanelbulle till Joline också.

Nu är både bulle och medicin intaget. Imorgon ska Joline få mysa med bästa farmor Susanne. Så var min måndagskväll, hur var din?



Medans grabbarna i huset var iväg med båten tog jag och Joline en långpromenad till J&D för att hämta min kofta. Vi stannade på en kopp kaffe innan vi traska hem igen eller rättare sagt jag och Joline i vagnen. Upptäckte att en av våra grannar måste ha haft väldigt vild fest då partytältet låg upp och ner.

Nyfiken som jag är så ville jag veta hur långt det är mellan våra hus och det är faktiskt hela 3,2 km. Det var lagom svettigt att dra vagnen, tjejen min börjar bli stor men skulle aldrig orka gå den sträckan. Så vagn is the shit.

Väl hemma hämta vi bara upp lite burkar för vi skulle vidare till blåbärsskogen för här skulle det bakas blåbärspaj. Men besvikelsen blev stor när jag såg hur igenväxt allt var. Vi fick tre stycken blåbär och ett hallon, varav Joline åt upp två av dem. Den här sommaren har inte gynnat bärskogen.



Eftersom jag hade lovat att baka en blåbärspaj så fick vi gå till affären och köpa svindyra blåbär (29 spänn för 225g). Det fick bli en bärpaj med blåbär, hallon och röda vinbär. Min assistent blev mäkta ledsen för att inte fick bort den blå färgen på händerna. Svårt att förklara sånt för en fyraåring.


Jag har även hunnit med att klippa gräsmattan också, duktiga jag. Snart mat med efterrätt. En skön söndag med många promenader i det finfina vädret.






Vi började dagen med en lugn frukost utan morgontidningen för tydligen hade de stopp i maskineriet så det blev ingen tidning. Efter det åkte vi till Mikes farbror och bar in ved. Bilden visar hur stor vedhögen var.

Därefter rattade vi in till stan för att lämna lite hockey utrustning till en som ev ska köpa om det passar pojken. När vi kom hem drog jag iväg på en löprunda och jag blev satans sur på min gps och runkeeper. Krigskada fick jag också.

Runkeeper visade att jag sprungit 6 km men jag vet att det egentligen var 8,4 km (på 54 min). Nu har vi precis ätit mat och regnet öser ner och det är faktiskt helt okej med regn för då får vi en myslördag.


Det känns så ofantligt tomt i huset utan Dennon. Jag har blivit bortskämd med att ha han hos mig för han har varit med mig nästan hela sommaren. Men idag var det dags för honom och hans blytunga väska att åka hem till småland igen. Han fick följa med mig till jobbet och vid lunch gick tåget. Det svider i hjärtat och saknaden är stor. Avskeden blir aldrig lättare.


Första arbetsveckan har passerat och nu känns det som om jag inte har varit ledig överhuvudtaget. Det bästa jag har gjort är att faktiskt ta bort mailen från privata mobilen. Jag trodde jag skulle bli mer stressad, men det är verkligen tvärtom. Så tack Sandra för att du "tvingade" mig till det. Jag invigde helgen med att storstäda. Svetten rinner som f*n och jag ska alldeles strax hoppa in i duschen. Körde lite mer duracellkanin hastigt än vanligt bara för att jag inte kommer att dra ut på löprunda idag.


Har du gått i tankarna "jag ska nog köpa Ramonas bok" vill jag bara säga en sak: Just do it! Boken har lite av allt, den är både rolig, sorg, dramatisk och lättläst.

Du kan beställa den på www.cdon.se www.adlibris.se eller på vulkan.se Allt du behöver göra är att söka på mitt namn "Ramona Gunnarsson" eller "En del av mig".

Boken är väldigt utlämnande, inte ens mina närstående har vetat om saker som är med i boken. En del av mig i en tid då allt var lite lagom upp och ner. Köp boken, vet ja :)
Synden straffar sig själv brukar det ju heta. Inatt har jag vaknade jag flera gånger för att jag har haft en träningsvärk from fu*king hell. På jobbet gick jag som om jag hade skitigt på mig. Att stå, sitta eller gå har varit okej, dock från sittande position till stående eller tvärtom har jag använt av ett vokabulär som jag inte vill att mina ungar ska använda sig av.

Y ringde mig som en galning när jag var på jobbet (hade lämnat mobilen på kontoret och var ute på golvet för att prata med en coach). Min första tanke var "hjälp, nu har det hänt något". Det visade sig att allt handlade om han fick ta kladdkaka. Dessa ungar. För övrigt har vi storstädat Ys rum, sweet lord det behövdes.
Idag jobbade jag bara halvdag för Y skulle till tandläkaren. Jag undrar bara en sak, varför måste de dela upp alla undersökningar? Idag kontroll, den 13 aug fixa plast "blabla" och den 10 sep ska en specialist kolla på hans tänder. Han har en tand som inte sitter där den ska.

Jag fick hem en karl som var milt uttryckt väldigt skitig. Han håller på med tjära på jobbet och jag kände knappt igen han, hahhahaa. Jag var bara tvungen att ta kort på honom.

Jag och Dennon stack iväg för handla och jag var nog världens snällaste mamma idag (enligt mig själv) för jag bestämde mig för att baka en kladdkaka med chockladfrostning på. Ibland imponerar jag på mig själv.

Efter middagen och innan det var dags att hugga in i kladdkakan så stack Mike och Joline till svärföräldrarna medan jag fick för mig för att ta en joggingtur även fast att jag sprang milen igår.

Jag satsade på milen, men benen kändes blytunga och det var verkligen äckligt tufft idag. Jag klarade inte milen, det blev bara 9 km och det känns som ett nederlag.

Nu kommer träningsvärken krypandes och jag bara känner "ajajaj ont". Fast jag måste blicka framåt för jag har ett mål i sikte, kretsloppet väntar på mig.
Ni som känner mig vet hur mycket jag bara älskar (not) tisdagar. Segt som attans att kliva upp, tur älsklingen lämnade kvar en skvätt nybryggt kaffe till mig. Jobbet var som det brukar, mycket och lite därtill. För att undvika att inte somna på soffan efter middagen tog jag mig kragen och stack iväg på en löprunda.

Jag menar kretsloppet är om en månad och det gäller att komma igång igen. Man vill ju inte komma sist. Jag lyckades svälja en fluga när jag sprang min andra mil här i livet och det var inte nice utan jag höll på spy. Fast flugepisoden slog jag pb och klappar mig själv på axeln.

Det var inte det lättaste att kliva upp idag, men det gick efter tre snoozningar. Inte ens Joline var morgonpigg, men det gick bra. Jag hade turen att Mike redan hade fixat kaffe och det var så himla gott att dricka det på vägen till jobbet. Väl på jobbet så hade nog min mail inte fattat att jag hade kommit tillbaka. Efter 6 timmar och med hjälp av tekniker lyckades vi uppdatera om Outlook. Snacka om att man blir handikappad utan mailen.

Jag har även valt att ta bort mailen på min privata mobil, för jag behöver lära mig att koppla bort jobbet helt när jag inte jobbar. För annars blir det som innan "jag ska bara svara på det mailen, jag ska bara maila om det, juste jag måste bara göra det, det och det, oj nu brinner det i knuten och nu behöver jag...".

Jag behöver även snöra på mig joggingskorna och köra igång igen, för kretsloppet är runt hörnet och jag har inte varit duktig på semestern. Tillbaka till vardagen igen, fast jag måste hitta tillbaka till lusten och viljan för den försvann på vägen någonstans.




Att ha semester en vecka, jobba en vecka för att sedan ha två veckor semester är inte optimalt. Man behöver åtminstone tre veckor för en total återhämtning och nästa år ska jag se till att det blir så. Dock har denna sommarsemestern medfört en massa finfina minnen att förvara i minnesbanken. Vi har gjort så himla mycket, men ändå hunnit slappa ordentligt med lata dagar med ansiktet mot solen och vilket väder sen då. Säger bara wow.




Men visst har jag ångest för att dra iväg till jobbet imorgon. Om jag hade kunnat så hade jag tagit ut två veckor semester till, bara för att få vara hemma med mina älskade barn. Nu återgår vi till vardag och rutiner igen.
Idag var det dags för Alfreds dop (Mikes brorson). Han gillade inte att vara fokus, så ledsen han var förutom de sista Minuterna. Cermonin var fin och det var bara Alfred som döptes så det gick väldigt fort. Efteråt blev det dopfika med paketöppning i församlingshemmet.


D ville inte följa med för han hade ont i ögonen så han fick vara hemma och vila upp sig istället. Efteråt stack vi iväg till dalsjön för ett dopp, för fy fasiken vad varmt och kvalmigt det är ute nu.




När det blir lite spontant, lite hippsan som happsan så blir det ju bara så bra. Jag och barnen kommer hem, lagom trötta efter en hel dag på Liseberg. Grannjäveln är här med barnen och gubbarna polerar båten som bara de kan göra. Vi äter lite mat och umgås. Helt plötsligt från ingenstans är det inte bara en gubbe här utan fem gubbar (grannar) här. Vi lyssnade på musik, pratade och umgicks på altanen som bara vi kan göra. Sweet lord vad trevligt det blev när det blev så spontant och roligt. Det bästa av allt måste väl ändå vara att det fanns tre finfina AIK:are i sällskapet
Hur ofta händer det i lilla dalsjöforninen?


Idag var det dags för det sista äventyret för den här semestern. Vi styrde nosen mot Göteborg. Kön in till Liseber var en mild föraning mot vad som komma skall.





Väl inne så gick boysen till de stora attraktionerna medan jag och Joline intog kaninlandet. I strålande solsken (läs hetta) stod vi köer och åkte massor av karuseller. Vilken lycka.



Efter halva dagen mötte vi upp boysen och intog den mycket hälsosamma lunchen som bestod av Burger King. Sen var det dags för Yade att vänta i 2 (!!!) timmar innan han fick åka helix. Vi andra åkte lite mer karuseller i väntan på Yade.



Det var en oslagbar lycka som lös i hela hans ansikte (åh, jag vill också åka den). Sen åkte vi ännu mer karuseller, busade i lusthuset och och träffade kaniner att krama.



Efter lite otursspel på chockladhjul så bestämde vi oss att åka hem efter 8 långa timmar på parken. Nästa gång väljer vi för eller eftersäsong så vi slipper dessa jefla köer.


Det var en minst sagt supertrevlig tjejkväll igår. Massor av skratt, sång, dans och tjejsnack. Låter bilderna få tala för sig själva.






Idag blir det till att lägga sig tidigt för imorgon ska vi iväg på den här semesterns sista äventyr. På måndag börjar vardagen igen.