Efter en hel dag i knalleland tillsammans med Thomas, My och barnen så var det dags för att börja julpynta här hemma.Några tomtar, stjärnor och den lilla granen är framme. Imorgon blir det Ullared med bästaste svärmor.










Thomas, My och lille C är här och jag blir så himla glad över när "min" familj kommer till mig och hälsar på. Det betyder så mycket för mig.
Vi inväntar att lillebror Thomas och Hans lilla familj (My och C) ska komma hit. Eftersom vi var vrålhungriga så åt vi innan dem (dem är på Ullared och flänger runt). Nu kollar jag på Idol och ska inta av årets första glögg. Det blev en glögg av årgång 2013, så det blir spännande att få smaka. Fredagsmys på hög nivå.



Imorgon är det min första lediga lördag (ifrån ishallen/ ishockeyn sedan augusti). Stackars lilla mig som tvingas vara hemma och julpynt istället. Ojojoj, Hur ska jag klara mig en lördag utan att behöva planera, frysa och tillbringa tre timmar i en ishall. Det är synd om mig, NOT!!!
Jag har upptäckt att fredagar är det mest stressande dagen på hela arbetsveckan för det är SÅ sjukt mycket att göra. Jag går igenom hela känsloregistret flera gånger om och mantrat mig själv "jag ska fixa det här". Jag svävar mellan "ja, det kommer att fungera perfa till jag kan f*n inte trolla med knäna". Typ så. Jag längtar till den dagen då jag har 110% koll och medans jag vandrar vägen dit är jag jefla lycklig, glad och oerhört tacksam över att ha så fina arbetskollegor runt omkring mig. Ni är GULD värda för mig och jag menar det från botten av mitt hjärta. Sen kom jag på mig själv tänka "jag har fasiken den bästa chefen man kan önska sig" och det roliga är att jag har tänkt/ tyckt så om alla mina chefer som jag har haft igenom arbetslivet. Jag är nog jefligt lycklig lottad som person. Nu HELG!!!
Det är minst sagt fullrulle på jobbet, det går i ett från början till slut. Fast jag känner mig inte så "urblåst" längre och jag kommer mer och mer i min nya roll. Det är framsteg och ett bra steg åt rätt riktning. Men nu till något helt annat, det här med lysande lampor i bilen är något förföljer mig. I Mikes bil började en krummeldutt figurformad lampa att lysa. I min värld såg den ut som " varning Ramona nu flyger du ut ur stolen snart". Men ingen fara enligt min Karl som för övrigt har lagat min bil. Tusen tack!
Det var faktiskt inte mitt fel att bilen krångla och vid närmare eftertanke så fyllde faktiskt Mike på massa olja i bilen förra månaden. Svärfar kom till undsättning och när oljan var påfylld så började faktiskt läka olja under bilen. Så med andra ord, något är fel på bilen och det felet beror inte på mig. Med andra ord bilen ville inte åka hem än, så den fick stå kvar där och tjuta medans vi fick skjuts hem av svärfar. Vilken fin svärfar jag som kommer till undsättning. Jag är så oerhört tacksam för det.
Bilfan vill tydligen inte att jag ska åka hem än och det visar den tydligt genom att varna mig med den rödaste lampan ever. Oljelampan lös! Den här tanten kan ingenting om bilar, så jag fick ringa Mike som fick guida mig hur man öppnar motorhuven ( ja, jag visste inte att fanns en sån konstig spärr på fanskapet). Stickan bar snustorr...Men hjälp är på väg och kallt är det.


Tight jobbschema som har gått i ett och jag är jefligt glad över att jag hann med allt som jag skulle hinna. Sweet. Resan hem till Borås gick bra och det var riktigt roligt att höra grabbarna Qas sjunga i kör till alla möjliga låtar. Sitter på anhalt Nr två innan det blir avfärd hem och det är nämligen ishallen. Summeringen blir, en lång dag men bra dag.
Jag tog mig en iskall promenad i min ensamhet här i Karlskoga. Det var uppfriskande. Efter den här sköna pausen så ska jag återgå till Jobbet (det är mycket nu och det gäller att hålla med i svängarna. För nu seglar svänger det). Min middag idag:

Saknar mina där hemma, Mike har gjort hemmagjord pizza och dem skickade en videohälsning till mig. Mina finisar.
Då sitter man i bilen som tar mig till Karlskoga. Två arbetsdagar ska jag tillbringa där och schemat är minst sagt jefla tight. Tur det annars kan det lätt bli långtråkigt. Ha en bra måndag.


Gratismatch med A-laget gjorde att ishallen var proppfull med människor. Det är nog första gången det har hänt sen jag började tillbringa halva mitt liv där. Det var roligt för det var levande musik, utställare, lotter, chockladhjul och match förstås.

Vi var där i nästan fyra timmar och Joline hade verkligen myror i brallan syndrom på slutet. Äntligen fick han och laget smaka på en härlig seger. Dem vann med 5-1 och det var ett otroligt bra samspel på grabbarna idag.

Fast Y fick mig att hålla andan, få hjärtklappning och bli alldeles likblek när han föll ihop efter en skott som kom mot han (ja, han får många skott på sig då han är målvakt). Domare, tränare och lagkamraterna samlades kring honom. Det visade sig att han fick pucken i ljumsken (den enda 5 cm av kroppen som är oskyddad).

Han reste sig tillslut och fortsätta spela fast att hade ont. Där snackar vi tävlingsmänniska enda ut i fingertopparna. Nu haltar han runt likt en gammal gubbe, min älskade pojk. Hockey är ingen sport för en kycklingmamma som mig.
Nu kan jag äntligen pusta ut för nu är klädkammaren rensad, sorterad och klar. Ytterkläderna är synade, sorterade och är i ordning. Mina, Mike, Yade och Joline hänger var för sig. Skorna är synade, sorterade och är numera i ordning. Gud så skönt det känns.
Så här såg det ut uppe vid skorna innan jag tog mig an dem.

Mina, Mike, Yade och Joline skor. Många skor var för små för både Yade och Joline. Dem skorna kommer få nya ägare.






Kia kommer få fyra stora kassar med kläder, ytterkläder och skor. Sen kommer vi skänka en stor svart soppåse med skor och ytterkläder till Gärdhem. Nu kan man faktiskt gå in klädkammaren och nu är det verkligen ordning och reda där inne.






Det tog sin lilla tid, men nu är det klart och snart ska vi åka in till ishallen för Y har match.
Den här veckan som kommer så ska jag vara i Karlskoga i två dagar, vilket innebär en kväll i ensamhet på hotellrummet. Då kommer jag faktiskt ta tag i "steg två" i min bok som jag skrev färdigt för några månader sen. Jag kommer (trotts min dyslexi) gå igenom alla kapitlen på egen hand för att sen kunna skicka iväg den till olika förlag. Jag behöver lita på min egna förmåga och inte invänta andras bedömningar som jag har gjort nu. Förstå mig rätt, jag är extremt tacksam över att det har funnits personer som har velat läsa utkastet av min bok, men jag är allt för otålig för att vänta på gehör. Så därför fattar jag nu beslutet att det får bära eller brista. För jag vill komma till steg två (och inte vara kvar i steg 1,5) och jag vill göra det på egen hand där jag litar på mig själv och min egna förmåga att faktiskt kunna skriva en bok som berör. Så nu går jag över till steg två utan att passera gå. Sen får tiden utvisa om det blir en bok av det hela. "pepparpeppartaiträochjagbertilllhögremakterattblirså".
Jag tänker inte gå in på detaljer, vem och varför men jag behöver bara gör en så kallad "pysventil-inlägg". Igår fick jag ett samtal som var högst oväntat, men det samtalet berörde mig väldigt mycket och jag blev faktiskt väldigt tacksam över det. Vi alla gör vad vi kan och mer därtill. Fast ibland behöver man ventilera sig, höra att man faktiskt gör och agerar rätt. Man behöver få råd, stöd, tips och någon som lyssnar utan att dömma. Igår fick jag vara den personen och jag blev uppriktigt jefla lycklig över att få vara det. I det här sammanhanget så vill jag vara en del av det, för det är något som jag håller väääldigt varmt om hjärtat och ju fler vi är som kämpar tillsammans mot ett gemensamt mål ju bättre blir det. Vi tillsammans ska stå som en enad front mot motgångar för då föder vi fram medgångar. Så nu har jag pysventilerat mig.
Jag tog tag i den där saken jag har skjutit på allt för länge, nämligen rensa ur klädkammaren. Kan väl säga att det var dags för det då det inte gick att öppna dörren utan att bli attackerad av prylar. Kia kommer bli överlycklig, för sweet lord vad kläder och skor jag har till N.

Hann inte klart innan det var dags att svira om för att träffa tomten. Joline var i extas enda fram till kom fram till tomten. Då blev hon livrädd och enda chansen till att jag skulle få ta ett kort var om storebror satt emellan. Första önskelistan lämnades in och högst upp på listan är en iPad.

Efter tomten gjorde vi marsipangrisar, ritade julkort och träffade en stor nalle. Jul på Åhaga har blivit lite av en tradition för oss och den vill jag faktiskt bevara för det är mysigt och stämningen är verkligen julig.


Sen blev det raka vägen till ishallen för ett föräldrarmöte, Vi (dem) pratade om träningar, matcher och laganda. Nu tittar jag på lillskiten när han tränar. Sen blir det hem och slänga sig framför "så mycket bättre"


Alltså ikväll fick jag veckoplaneringen för Ys läxvecka v 49. Det enda jag kan säga är sweet lord vad mycket dem behöver göra!!! Men självklart håller jag käften inför Y och låtsas som om att det här är helt normalt. För vad vet jag om vad som är normalt beträffande mängden av läxor (den här tanten gick skolan på stenåldern och då hade vi en sida Matte att lösa, tio ORD och inte 20 meningar i att kunna i engelskan och lite läsning att utföra). Nästa vecka har Y 15 svåra svensk ord att stava, 20 meningar i engelska i att båda stava och uttala. Sen ska han läsa och översätta engelsk text, So med att kunna sätta ut 30 stycken nordiska städer, floder och öar att pricka in med både plats och namn. Men vad vet jag för jag gick i skolan på stenåldern och då hade vi inte så höga krav på oss i femman, vecka in och vecka ut. Min pojk är en klippa i skolan som faktiskt fixar detta med bravur, tur att han inte är dyslektiker som hans morsa är. Jag är stoltare än stoltaste över han och D.


En summering av denna jobbveckan är att "några lufthål har fyllts med information som faktiskt fastnar", fast det är klart att det finns tusen med tomrum till som behöver fyllas med information. Jag beundrar mina medarbetare som redan har genomgått min resa och som nu utför detta jobb med bravur. Fatta vilka underbara klippor vi har på vårat jobb, dem är guld värda och jag hoppas att ledningen faktiskt ser vilket strålande arbete dem gör dag ut och dag in. Jag är jefla tacksam över att jag har min högra hand (S) vid min sida, hon är min klippa och hon är bättre än bäst. Utan henne hade jag legat i fosterställning i något ängsligt hörn och repeterat orden "varför lämnade jag min trygghetzon". Självklart kommer jag en dag stå där på "andra sidan" och göra mitt jobb minst lika bra som de andra men jag måste tillåta mig själv att inse att vägen dit inte är så klar och rak så som jag vill att den ska vara. Givetvis så har jag de egenskaperna, erfarenheten och kalibern som krävs för min tjänst men just nu så känner jag mig som ett barn ett litet barn som ska lära sig alfabetet och det är skrämmande när jag är ute och vandrar i mörkret
utanför min trygghetzon. Någon dag kommer jag att hitta ljuset och min nyatrygghetzon. Nu tar jag helg och tar hand om dem som jag älskar allra mest, min familj.



Då har man varit tur och retur i Karlskoga med tre andra härliga människor. Med tiden emot mig så hann jag inte riktigt med allt det som jag egentligen hade velat. Men vår mission var analyser och förklaring till den. Jag blev och är imponerad över den. Jag hann precis hem till Borås för att plocka upp Y ifrån ishockeyn och sen sladdade vi hem till söta Joline. Nu ska motionscykeln få sig en omgång ifrån mig.


Eftersom Joline drabbats av vinterkräksjukan så fick jag lov att jobba hemifrån. Upp kl. 07.45, slängde igång kaffe, fixa frukost och starta datorn. Sen har jag suttit där enda till 19.00. Den enda pausen jag har gjort är när jag fick torka en spya (imorse), slänga in en filt i tvätten, jaga efter utbrytarkungen Bullen med sin kompanjon Stina som hade rymt ifrån hundgården. Joline har varit pigg, lekt med sina dockor, suttit bredvid mig och lekt "jobb", kollat på Dora och Berts dagbok. Jag glömde bort tid och rum så i sista sekund fick jag lov att ringa till Mike och be han köpa hem pizza. Just nu är jag HELT slut i roten och ska njuta av råmjölkskaka som Susanne har gjort innan det blir läxförhör med Y. Imorgon ska Susanne ta hand om Joline och jag åker t/r till Karlskoga. Förhoppningsvis så hinner jag hem till att plocka upp Y ifrån ishockeyn.


Alltså det här med hockey (ja, jag vet att det är en massa skriverier om hockey i min blogg. Men förstå mig rätt, även om det inte är min hobby så tillbringar vi närmare 12 timmar i veckan åt den här sporten om det inte är någon match. Så det är en del av mig/oss). Hockey är ingen sport för en lycklingmamma med livlig fantasi (läs Ramona). Olyckan är framme på två röda, trots alla skydd och rent spel. Tyvärr så kommer det otäcka olyckor iallafall så som brutna fotleder, hjärnskakningar och annat hemskt. Jag tackar högre makter att Y är hel *pepparpeppartaiträ* och jag hoppas att det förblir så. Fast det är fruktansvärt hemskt att se en annan pojke slå sig. De blir kalla ilningarna längs ryggraden hela tiden. Sweet lord, vilken sport.

Lämnar en pigg och glad tjej till dagis, kommer till jobbet och hinner vara där i si så där 45 minuter innan dagis ringer och säger att Joline har spytt. Grattis!?! Detta hände efter att dem hade ätit frukost på dagis och Joline sa INGENTING till mig att mådde dåligt. Fast kräksjuka brukar göra entré när man har ätit, så det kanske inte var så konstigt nu när man tänker efter. Jag ringde Mike som tog vabben idag och jag fixar den imorgon och Farmor Susanne ställer upp torsdag. Jag vet att jag har sagt det innan men det tåls tamefan sägas igen; Jag har världens bästaste Karl. Vilken man, högsta vinsten till mig. Jag jobbade över (för grannjäveln körde in Y) och just nu i skrivande sitter jag i ishallen för att kolla in Y som tränar *trumvirvel* hockey. Kallt som f*n är det också här inne. Vi roddar, synkar och får vår vardag att gå ihop även om det dyker upp hinder på vägen. Vi gör det tillsammans.



Tre snoozningar senare staplade jag mig ur sängen imorse. Ögonen var trötta och ett par tandpetare hade egentligen behövs för att lyfta upp ögonlocken. Några kaffekoppar senare så kickade jag igång hjärnkontoret och allt som jag lärde mig förra veckan kändes helt plötsligt lite klarare idag (även om min hjärna kanske bara tagit in 0,5 % av all information som den blev inmatad med). Konstigt nog så kändes det lättare och det gav mig en liten strimma av hopp om att jag kommer fixa det här. Kommer hem till snälla barn, en karl som fixar fläskpannkaka och som säger till mig att hoppa på motionscykeln. Jag har bett han och ungarna att vara på mig angående min hemmaträning och se till att jag inte kommer med undanflykter. För jag behöver komma tillbaka till att det blir en vardagsrutin igen och dem hjälper mig att se till att det blir så. Efter maten, blev det bad med Joline, lek med barbies och låtsaspruttar tävling (Joline vann för hon fes på riktigt och sweet lord vad rutten i magen hon är). Nu läxor med Y och slapp framför tv med min Karl. Summering av denna måndag blir "fu*king perfa".


Alltså för några veckor veckor sen köpte jag världens bästa julklapps som inkluderar mig plus tre till. Mer än så kan jag inte säga, men det här är verkligen bättre än bäst (även om det kostade mig flera tusen). Jag hoppas verkligen att de som får julklappen kommer att bli fucking super happy. Åh, varför kan inte vara julafton idag?
Jag och ungarna rattade in till stan för att handla lite nödvändigheter. När vi kom hem så hade storjägarn precis kommit hem. Nu står han i köket och gör sina berömda biffar på älgfärs. Jag är verkligen bortskämd med en karl som kan laga god mat. Han min gudagåva och utan han skulle den här familjen inte fungera. Wow, alltså när man stannar upp och tänker efter så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Förstå vilken pappa och karl han är.


Det är fult att skryta, men nu gör jag det iallafall för att kan och det är faktiskt min blogg. Mike är en karl som passar mig som handen i handsken och jag är så otroligt lycklig med honom. Vi har gått igenom många prövningar men nu står vi här på andra sidan som en enad front och vi tillsammans får det att funka. En mer omtänksam, kärleksfull och underbar karl får man leta efter. Sweet lord vilken tur jag har haft.

Hela huset doftar en svag doft av kanel då jag har tänt massor av doftljus. Den här mörka årstiden har sin charm när man får tända ljus, krypa ner under en filt i soffan och kolla på ishockey!?! (som Y bestämt att vi ska titta på, annars hade jag valt något kollat på annat. Men man får offra sig lite).Det här en skön lördag, I just Love it.
När Mike kommer hem ifrån jakten kommer han bli mäkta förvånad och kanske lite villrådig. För hans "slänga-alla-mina-kläder-fåtölj" är borta ifrån vardagsrummet. Hehehe, äntligen har jag haft energi till ommöblering och en rejäl storstädning. Nu gottar jag mig med en härlig kopp kaffe.


Vi kunde inte ha startat den här helgen på ett bättre sätt. Vi var bortbjudna till våra sötisar Jennie, Daniel och M. Tyvärr har vardagen med jobb, ishockey och alla andra om och men kommit emellan oss tidigare för att hitta tiden att hinna umgås så som vi gjorde förr. Men idag blev det som förr och jag (vi) bara älskade det. Allt var så otroligt super härligt från början till slut och hela min själ gjorde glädjeskuttar. Nu har vi bestämt att faktiskt ses oftare (varannan vecka om det blir fredag så är vi hos dem, blir lördag så blir det hos oss) och nu finns det inga "om och men" som ska få komma emellan. Och vet ni, det känns så jefla underbart för jag älskar dem och har saknat att ha dem i min närhet. Känslan av att hittat tillbaka till varandra igen är fasiken oslagbar. Åh, jag är så fu*King happy. Nu ska jag sova för ögonen går i kors på mig.


Joline väljer att överraska mig med en illaluktande fis under täcket. Jag säger "fy, Joline det luktar fis". Varpå hon svarar glatt "mmm". Lukten är from hell och jag tvingas vifta som ett jehu för att få bort stanken. Jag säger"Det stinker" och hon svarat glatt "Det luktar Pappa"....
Tisdagssyndromet förföljde Joline in på onsdagsmorgonen. När jag klev upp medans låg hon kvar kvar i sängen och ropade "mamma, jag måste snooza en gång till". Hon fick det, men sen var det upp och hoppa och tjoff iväg till dagis. Jag fick vända hem direkt efter, plocka upp Y för vi skulle till skolan på utvecklingsamtal. Det gick kanoners bra. På jobbet hade jag koll på läget, i si så där två timmar sen körde det ihop sig totalt i hjärnkontoret. Det här med att inte ha hundra kontroll stör mig men jag vet att en dag kommer det ett klickklick i huvudet och då trillar alla bitar på plats. Men jag hatar att känna mig nollad. Hemma har jag roddat ihop alla familjmedlemmars aktiviteter, måsten, to do till ett sammansatt schema och nu har jag äntligen fått en inre ro, för där är alla bitar på plats. Nu ska jag hoppa på cykeln och svettas lite.


Det här med tisdagssyndrom måste vara ett släktdrag som går i arv. Idag vaknade jag av att Joline redan hade klivit upp med Mike. Hon hade med bestämd ton domderat att hon skulle titta på tv. När jag klev upp, skrek hon likt "Lotta på Bråkmakargatan" att jag minsann skulle fixa gröt till henne och hon skulle absolut inte ha några fjantiga tofsar utan Pippiflätor. Som tur var att jag hade vaknat med topphumör, annars hade vi startat tredje världskriget här hemma. Nu kunde jag inget annat än och småskratta i smyg åt hennes bestämda åsikter. Nu ikväll ville hon bestämt ta bort mitt tåludd, sweet lord vad det kittlades.


På jobbet upptäckte jag efter många Grattishälsningar ifrån andra att jag var med på första sidan. Att vara på första sidan har inte hänt tidigare under alla mina år (6 år nu den 16 nov) jag har jobbat här. Självklart tog paparazzi-Ramona en bild på detta för att föreviga det.

I respekt för den som fick tjänsten som TL så har jag valt att ta bort namnet (eftersom jag faktiskt inte har frågat om lov att publicera ut namnet här). Nu ska jag damma av en kär gammal vän och ta mig ett pass på motionscykeln för jag kommer knappt in i mina tjockisjeans längre och då har det gått för långt.
Idag är jag mentalt utmattad i hjärnkontoret. Sweet lord vad mycket information som skulle tas in, sätta sig och fastna i något tomt hörn i hjärnan. Sen yppar hen med ord "idag körde jag en mjukstart". Jo jag tackar ja. Bara maskineriet klarar av all information utan att klappa ihop totalt. Fast jag älskar utmaningar, det är lite det som jag går igång på.
Skön söndagshäng enda fram till 14.30. Sen drog jag och ungarna till ishallen då det var matchdags igen. Y var supertaggad innan matchen men efter första perioden var han inte alls på humör (behöver väl inte skriva att det inte gick så bra). Konstiga var att han tog sjukt svåra puckar men släppte in lätta. Sista perioden så briljerade han.

Joline fick myror i brallan in på sista timmen och då önskade jag art jag hade lämnat henne hemma. Jag fick räkna till tio typ tusen gånger. Hon fick iallafall sin date med sin dörr och höll sig hyftast lugn då. Varför finns det inget lekhörna i Borås ishall?

Fyra timmar senare rattade jag hem med en övertrött tjej och en dålig förlorare kille som inte alls var på humör på att höra mammas peptalk. Mike hade gjort hemmagjorda hamburgare som stod färdiga att ätas när vi kom hem. Sjukt gott.


Igår åkte jag och Joline till Ica city så hon fick göra en farsdag tårta till Mike. Hon fick en stor publik av pensionärer som studerade henne noga och deras ansiktsuttryck visade att de gillade hennes lilla föreställning.

Sen blev det tre timmar ishockeyträning och det är väl tur att Y brinner för sitt ishockeyintresse och verkligen går all in på träningarna. Jag hann fördjupa mig i en skvallertidning.

Kvällen tillbringades med en komedifilm och kojbyggandet i vardagsrummet. Det är skönt när man inte behöver vara så korrekt vuxen hela tiden utan faktiskt kan bli lite crazy.



Jag har fått ändra om min tradition att storstäda på torsdagar till lördag förmiddag. Ett rent hem är en lyxig känsla för mig. Ja, jag vet det är skit intressant att läsa om när jag städar. Snart ska jag och ungarna dra in till stan, för vi har en grej på gång. Mer om det senare.
Jag tycker inte som du, så enkelt är det. Jag kommer aldrig att ändra min inställning i frågan av den enkela anledningen att det är en del av mig. Skulle jag acceptera och acceptera din fåniga åsikt och ändra min inställning till invandrare i Sverige så skulle jag gå emot mig själv. Så spotta ut (skriv) dina argument hur mycket du vill, jag kommer aldrig gå över på din främlingsfientliga sida. Varför? Av den enkla anledningen som är att jag går inte på hudfärg eller religion utan jag går på bakgrund till varför människan har formats till den är idag. Sen spelar det ingen roll vilket land, religion eller hudfärg den personen har i sin "livsryggsäck". Det är skillnaden mellan dig och mig. Tyvärr? du kan kämpa hur mycket du vill, men jag kommer aldrig ändra min åsikt angående detta ämne och jag kan bara hoppas att mina värderingarna "om att alla är lika värda oavsett färg, kön eller religion" förs vidare till mina barn. För i min värld så finns det "rötägg" överallt och det är just dem man ska passa sig för. Så nu har jag yttrat mig om mina värderingar här på min egna blogg och det är min blogg med mina ord och det kan ingen ta ifrån mig. Peace
Idag när jag klev in igenom jobbets dörrar så visste jag att det var (för mig) en historisk dag. Det var min sista dag som gruppchef och när jag fick göra överlämningen till den nya, ha ett sista gruppmöte och göra det som en gruppchef faktiskt gör så kunde jag med stolta steg kliva ut igenom dörren efter arbetspasset slut. Det här (nästan) två åren har varit en viktigt epok i mitt liv som har utvecklat mig så otroligt mycket som människa och slutbetyget jag fick ifrån min chef gjorde mig tårögd av lycka. Jag har mött personer som jag håller mig varmt om hjärtat. Jag har haft framgångar, motgångar, törnar, glädje, sorg, skratt, tårar, stress och jäkligt roligt. På måndag väntar ett nytt spännande äventyr på mig då jag övergår och blir Training manager. Jag är verkligen så otroligt förväntansfull och taggad tull min nya tjänst. Wow, vilken resa jag har gjort, high five på den.


Det var med hela tio minuters marginal som jag sladdade (körde mycket lugnt och försiktigt som jag aaalltid gör) till parkeringen och sprang över till ishallen. Där snackar vi timing. Nu ska jag typ djupdykna ner i min älskade säng för nu känner jag hur tröttheten har tagit överhand.
Jag trodde att jag hade utrustat mig rejält med tanke på att vi hade med oss två gpser i bilen och därmed skulle mitt dåliga lokalsinne få ro. Men när den ena gps visar att vi ska åka rakt fram och den andra vill svänga höger så fick vi problem. Vi valde att svänga höger och nu efterhand så skulle vi inte ha gjort det. Vägen blev bara smalare och smalare, dimman låg tjock på marken och det var becksvart och glashalt. Det var som att vara med i en dålig amerikansk skräckfilm. Aldrig har jag blivit så lycklig över att se en stor väg med massa bilar när vi lyckades kringelikroka oss ur skogen. Ett varmt välkomnande fick vi när vi kom fram och dagen har flugit förbi. Nu pustar jag ut lite på hotellrummet och ska snart iväg för att få något i magen.


Lyckan var total när jag kom hem för Joline var fortfarande vaken så jag fick natta henne. Tack älskling för att du höll henne vaken. Jag har inte träffat henne idag och hade hon redan hunnit somna så skulle det ha inneburit att jag inte skulle fått träffa henne förrän på fredag. Hon hade klarat sig galant för hon har världens bästa pappa, men mitt mamma hjärta och samvete hade fått sig en törn. Nu kan jag åka till Karlskoga med ett gott samvete. Vad löjlig jag är, men sån är jag och det står jag för.
Efter jobbet har jag hunnit packa, kört Y till ishockey träning, hämtat lånebilen, tankat den, handlat och nu sitter jag här i ishallen och pustar ut. Imorgon bär det av till Karlskoga och med två gps så borde jag hitta dit, även om jag är utkass på att hitta.


Juste hämtade ut lite gratis mat via Buzzador. Mannerströms kotlettrad, ser lockande God ut.


Måndag är ingen hockey dag, men med en liten hockeytokig pojk som på ett väldigt uppfinningsrik fixat hemmastadd så innebär det att jag får agera "kasta pucken som är min snusdosa så han får träna att ta den". Hockeyn förföljer mig men vad annat kan jag göra än att älska min älskade son brinner för sitt intresse? Ställa upp så klart.
Början av månaden är det massor att göra på jobbet och mycket som ska göras (gärna igår). Fast det är väl jefla tur att jag kan hålla i tusen trådar samtidigt annars skulle jag lätt bli en pingpongboll och det tack vare alla mina lappar. Lappsystemet fungerar kanon för mig och känslan av att kunna bocka av och kasta lappen i papperskorgen efter den är åtgärdad är underbart. Väl hemma har jag och Joline crazy på både kameran och årets första julpysselstund. Det är så skönt nu när jag faktiskt då och då kan släppa alla "måsten, om och men" och därmed bara vara i nuet. Ikväll var det ens sån dag.




Återigen så var det dags för lite tid i ishallen och återigen fick Joline följa med för hon tycker det är så roligt att vara där. Speciellt dörren in till isen är hennes stora förtjusning.

Man kan inte bli annat än stolt när tränarna peppar Y till att vara målvakt. Ungen är ju inte rädd för det flygande puckarna och det är väl jefla tur det. Nu tar vi kväll med en slappar dag framför tv. Det är det bästa med söndagar.
Ikväll har jag varit iväg på en Halloweenfest med en speciell sextouch tillsammans med min (älskade) gruppsex och sju. Säga vad man vill, men min grupp är och förblir just gruppSex (utan att för den saken skull göra 2nd Line mindre värda). Men gruppsex är gruppen som formade mig till den gruppchefen jag är idag, Vi tillsammans gick igenom eld, vatten, djupa dalar och höga berg för att komma ut på andra sidan som segrare utan dess like. Jag känner varje person både utan och innan i gruppsex, varje person är och förblir speciell för mig och har en unik plats i mitt hjärta. Dem är mina homies. Dessvärre får jag aldrig en tillfällighet att få känna samma närhet och gemenskap med 2nd Line nu när jag kommer att byta tjänst och bli tranining manager. Love u all, ni är och förblir mina homies som jag håller varmt om hjärtat oavsett vad.













HeppHepp blygläpp nu har ni fått ett litet urval av bilder av kvällen och min stora pojk D kommer bli överlycklig när han får en av sina julklappar ifrån mig (tur han har mig som mamma). Nu är jag hemma, men joline har rymt hemifrån då hon uppenbarligen ville sova över hos farmor och farfar. Tidigare ikväll så frågade hon mig om hon fick leka med M efter dagis, sen när blev hon så stor så hon ska och vill leka med kompisar efter dagis? Sweet lord , Jag hänger inte med alls. Köper lösm*s till min son och den yngsta av min avkomma vill inte ens vara hemma.

Jag och Joline klev upp kl 10.10 och förstå hur skönt det var att få sova ut ordentligt. Y klev inte upp förrän halvtolv.Mysigt värre och på något sätt så älskar jag att mina barn är små sjusovare. Gubben hade redan hunnit med att vara en sväng till skogen, han är allt annat än sjusovare. Ikväll blir det Halloween party med den underbara gruppSex och sJu :)
Hur många ilskna feminist-tanter och jämställdhetsgubbar får jag inte efter mig nu då? Jag exploaterar min lilla tjej i fake boobs här på min blogg och är stolt över det, hua mig. Fy skäms på mig som skrattar både högt och sarkastiskt åt min tjej när hon både trånar och ber om att vilja bära just dessa lösboobsen. Jag kan inte rå för det, men jag tänker mig denna bilden på ett stort plakat när hon tar studenten. Kommer hon hata mig? Ja självklart om hon har små bröst (men då kan hon få ett par sillisar i studentpresent av mamma och pappa och sen en hänga-upp-brösten-till-normalnivå-efter-barnafödsel av sin make hahaha. Hoppas ni förstår min dumma humor i detta inlägg och gör ni inte det så har ni inget här att göra, hälsningar hängpatten)...

Jag älskar min tös till döden själv och ja självklart så kommer jag göra allt i min makt för att hon ska älska sina egna bröst (oavsett form eller storlek) och jag älskar tuttar i alla dess former, små som stora men hängiga. boobs som mina ger jag inte mycket för, då dem inte fyller så mycket funktion. Eftersom dem bara kan agera som sexobjekt när jag ligger på rygg. Och Gud bevare mig väl om vi kör Doggystile.

Först så ville jag spöka ut mig (vilket inte kräver så mycket ansträngning) till något riktigt läskigt inför jobbets Halloween dag. Men att skrämma små dagisbarn tidigt på morgonen som sen blir tvungna att bli hämtade av sina föräldrar i ren förskräckelse kändes lite väl elakt. Så jag gjorde det enkelt för mig och valde "Roy och Roger, macken-tema".

Det var riktigt roligt att gå komma tillbaka till jobbet efter lite ledighet, det kändes som om jag aldrig hade varit ledig och stämningen var verkligen på topp. Här kommer ett litet utplock på mina fina medarbetare.









Sen kommer jag hem för att överraska de andra i familjen med att göra "Mikes gryta". Y var först jätte glad, fram till dess att han förstod att det var jag skulle göra den. "Åh, den kommer ju inte smaka likadant" fick jag som en kommentar. Kul, han blev precis av med en julklapp. Den smakade faktiskt precis likadant som Mikes kreolska gryta och jag blev iallafall supernöjd med slutresultatet.