Det här med nyårslöften har inte varit något som jag har avgett eller hållit de tidigare åren. Men inför 2014 så kommer jag avge ett litet löfte som jag vill och ska hålla. Det är inget mindre än jag bejakar mig själv för den jag är, utan att jag får dåligt samvete för det. Jag är jag och min familj kommer före allt annat, oavsett hur många jag sviker på vägens gång. Det är bara inse, jag Ramona värnar mer om min familjs lycka inför alla andras. Jag, Ramona, bryr mig mesta dels om att se till att min familj får lycka, framgång, välgång och välbefinnande. Utan min familj är jag ingenting och ingenting ska ge mig ett dåligt samvete för att jag sätter de före allt annat. Det är mitt nyårslöfte.


Kia: Jag höll på skita på mig, det smällde utanför


Joline: Men Kia, Vi har en toa


Min lilla tjej har svar på allt, så som att jag har ätit för mycket julmat och "mommo" har en bebis i magen. Skitunge


Birgit Jones Dagbok går på Tv:n, en perfekt film för oss tanter att titta på medans karlarna kollar på en tråkig pangpang-film.
Nu firar vi in det nya året med trevligt sällskap. Kia, Anders och Lilla N är här hos oss. Vi gottar oss med skön musik och finmat, det kan inte bli så mycket bättre än så här.




Puss på dig älskling, tack för en händelserik 2013 och nu tar vi 2014 med storm, så som bara du och jag kan. Min familj betyder allt för mig, utan dem är jag ingenting.






Förmiddagen tillbringade jag och Joline utomhus. Vädret var gråmulet men trots det var det uppehåll och plusgrader. Vi hade jätteroligt och personligen älskar jag gungorna.








Saknar mina boys så oerhört mycket, de fattas mig. Jag försöker att inte leka terroristmamma som ringer tusen gånger om, jag måste ge de lite space även om jag inte vill.
Känslan av förvånad ovisshet kom över mig när Joline beslutade sig för att räkna antal prinsessor på ett papper, och hon räknar på en klockren engelska. När lärde hon sig det? Den där Dora utforskaren kanske inte är så dum när det väl kommer omkring.


Känslan av att inse att ens äldsta son har lika lång ben som mig och blir 14 år om en vecka. Min fine pojk som är den ödmjukaste som går i ett par skor. Vart tog tiden vägen?


Känslan av att inse att jag har blivit hocked på hockey när självmant väljer kolla på hockeymatch när Y inte är hemma. Min fine pojk har förtrollat mig och när gjorde han det?.


Vi lämnade av mamma, Dennon och Yade vid stationen gör de ska åka till Kalmar. Känns både vemodigt och tråkigt att de åker för helst av allt vill jag ha dem här hos mig hela tiden. Därefter åkte vi till Leos gör att låta Joline (och N) göra av med lite energi.






En bra frukost, en bön till sportguden, skicklighet och 110% fokus gjorde att Yade höll nollan i årets sista hockeymatch. Han är så satans grym min pojk och de vann med 7-0.

Joline fick äta den älskade korv med bröd, trycka på favoritknappen och heja fram storebrosan till seger. Sen att en annan pappa sa "han är den bästa målvakten Vi har", gjorde mig inte lite lagom mallig.



Efter en natt där min hjärna inte var installerad på jobb dagen efter så var det dags att återgå till Jobbet (dock bara gör en dag). Det kändes så där lagom skönt, för det var inte alls mycket folk på jobbet och nu var det faktiskt jag som fick bombardera mina kära kollegor med tusen lösa trådar att lösa (och inte tvärtom). Eftersom mamma är här så tog hon hand om Joline (Mike jobbade också) och jag tror faktiskt att Mamma tyckte var urmysigt. Jag kom hem till ett städat hem, snälla barn och en underbar fredagskänsla. Eftersom alla typ spyr åt allt vad julmat heter så ställde jag mig vid spisen och gjorde hemmagjord pizza. SuperGott! Nattar Joline och då duger bara mormor (och jag tycker det är underbart skönt att slippa både klia ryggen, ge vatten och trilskas med min envisa dotter). Så det är lyx för både mig och barnen.


Igår kom grannen över med sina barn och vi bytte lite julklappar. Det sötaste var att han hade fixat en stor korg med massor av gottis till mig och Mike. Sådana grannar som han växer inte på träd.


Idag var de dags för Ys Ishockeyträning igen och sweet lord vilken kaos det var runt om knalleland. Folk blir som galna när det vankas rea. Jag väntar till efter nyår då blir halva reapriset och då kan man verkligen hitta fynd. Vi köpte bara lite spel och ett iPad fodral.


Igår var det bog den långsammaste dagen på hela året. Jag halvsjuk, mamma sjuk, Kia sjuk och alla som har en snopp mellan bena i detta hushåll spelade PS3. Jag och mamma tog barnen till Leos för att göra av med lite överskottsenergi.














En tanke som slog mig nu när jag tittar på inledningen av filmen "tomten är far till alla barn" är de faktiskt nuppar på självaste julaftonsmorgonen. Hur hinner de det, med alla barnen? Här hinner vi knappt med att ge varandra en puss och speciellt nu så bojkottar Mike min närhet pga min förkylning. Jag är imponerad, men sen är det bara en film. Eller? Hinner ni andra småbarnsföräldrar nuppa på självaste julaftonsmorgonen? Som sagt det var en tanke som slog mig. Nu åter till filmen.
Julaftonskvällen är som alltid, väldigt lugn fast behagligt lugn. Jag har haft en sån fantastiskt bra dag med hela huset av människor som jag älskar (fattas bara några familjer till och sen hade det verkligen varit fulländad men någonsin i framtiden ska vi nog kunna styra ihop så att vi kan fira en hejdundrande julafton).



Lyckan var som gjord för alla barn när de fick öppna ett morgonpaket och den innehöll de som stått högst upp på deras önskelista.







Det härliga lugnet vid frukosten förvandlades till ett härligt kaos och stress för att julmaten klar. Lars, Susanne, Mange och Anna trillade in vid tolv. Som vi åt (varför äter man alltid för fort?). Sen blev fick barnen vänta, vänta och åter vänta på han i röd dräkt.




Åh, vad lycklig och livrädda småtjejerna blev. Först vågade de inte fram till tomten, men han mutade med julklappar och då blev allt mycket lättare.




Det var tur att tomten kom innan Kalle Anka, för det var många julklappar som skulle delas ut. Vi måste ha varit väldigt snälla i år med tanke på högen av klappar.




Att se barnens lycka lysa i både ögon, kropp och själv får hela mitt inre att göra frivolter. God jul allesammans





Vi tjejer här hemma färgar våra ljusa ögonbryn och hoppas på att dem blir lite mer markanta (utan att behöva sminka dem). Mellan bingolotto spelen hinner man göra mycket (förutom fixa ögonbryn hinner vi båda briljera skinka, fixa de sista med revbenen och äta ostbricka).




Jag må vara lite äldre än purfärska, men jag har då aldrig sett att det finns flärpar på sidorna av förpackningen på plastfilmen som gör att rullen sitter stadigt när man ska dra av en bit. Alltid lär man sig något nytt, jag är imponerad.


Upp i ottan, iväg för att trängas i affärer med resten av Borås befolkning och lite fika hos Lars och Susanne. Hem, lite mat i magen, koka skinka, fixa julstjärnor, slå in de sista paketen, fixa revbenen, bada ungar, fläta hår på Joline, kramat Kia, Anders o N som precis anlänt hit, bloggat och nu precis klar till uppsittarkvällen med bingolotto. Där snackar vi timing.





Mike är som ett stort barn, han lyckades tjata till sig att ungarna skulle få öppna ett gemensamt julklapp till familjen.


Ungarna var i extas och Mike lika så. De fick en PS3 som han hade köpt.


Så nu har vi packat ner en kär gammal vän, Nintendo Wii och ersatt den med nymordernigheter.

Frågan är vem som kommer att bosätta sig framför Tv:n nu, om han nu får igång grejerna vill säga.





Yes, då var det äntligen klart med storstädningen för den här gången och jag älskar verkligen ett nystädat hem. Julstämningen är på topp i mitt hem och nu kan mina nära och kära komma till mig. Sitter vid tågstationen och inväntar Mamma och D, som jag längtar. Den här julen kommer verkligen bli speciell och vad jag ska njuta. Bara min envisa förkylning vill ge med sig, för den behöver jag inte ha.


Varför blir jag så där extra sentimental bara för att det är jul och jag är ledig? Jag gav den där stackars tiggaren utanför maxi 100 kr bara för jag blev blödig och tänkte på att hon säkert inte kunde fira jul med sina barn hemma i Rumänien. Jag tänker extra mycket på mina nära och kära som jag har försummat i vardagsstressen, som jag inte orkat umgås med, fast att jag har velat det. egentligen. Jag tänker på mina egna egoistiska vägar jag valt att göra den här hösten och förlitat mig på att att mina nära och kära ska stötta mig (vilket de gör och det är jag tacksam för). Jag tänker på hur barn far illa för att de inte får umgås med sin "andra" förälder bara för att den förste är egoistiskt och vill ha dem hos sig. Jag tänker barn som inte får den där fridfulla julen de önskar eller julklappen de drömt om. Jag tänker på så mycket och när jag stannar upp i min vardag, så vill jag bara göra rätt för mig och det är att mina barn ska få den julafton de drömt om och att jag är 100% närvarande. Därför kommer jag ta en (kär) kollegas ord på allvar, när denne sa "ta bort jobbmailen ifrån mobilen och njut av sin ledighet". Jag vill vara 100 % närvarande när jag är med de som jag älskar som mest. Japp, det blev ett luddigt inlägg, men inte mer luddigt än vad som försiggår i mitt huvud just nu. Jag tacksam över min familj, mina nära och kära, så dem ska jag banne mig vårda ömt. Ramona älskar sin familj och det ska hon visa vareviga dag. Love <3
Alltså, det är faktiskt lite magiskt denna julen för jag får hit både D (min jul med boysen i år), Mamma, Kia, Anders och Lilla N. Jag längtar så mycket så det gör ONT i mig. Vi har även bjudit hit Mikes föräldrar, bröder med bättre hälft till julafton. Så jag menar kan det bli bättre? Vi kommer bli en stor härlig skara med människor som jag älskar här hemma. Jag är så lycklig, så förväntansfull och känner mig som ett litet barn som längtar till julafton ( och då inte för julklapparna utan för sällskapet).

Tyvärr har jag nog lyckas smitta ner både Yade och Mike med min förkylning. Men ingen sjukdom i världen ska få hindra oss till att ha århundradets bästa julafton. Jag har tom köpt uppesittar-bingolotto efter ha sett totalt tre ambulanser med blåljus (de med ambulanser tar vi en annan dag).
Jag har gjort något idag som jag aldrig har gjort innan. Det jag gjorde var hemmagjord sill och känner husligare än husligast. Pappas recept med en Touch av Ramona stile och det ska bli väldigt intressant att få smaka den på julafton.


Att vara sjuk som mamma funkar inte med rastlösa barn. Jag preparerade mig med Alvedon, nässpray och strepsil. Sen åkte vi till Leos Lekland. Sweet lord vad roligt vi hade och det var väldigt skönt att det inte var överfullt med barn utan mer lagom. Vi tillbringade några timmar där och det var very nice.








Japp, förkylningen har rotat sig in i mig och verkar ha en rejäl fest inombords. För snoret rinner, halsen svider, öron värker och ögon kliar. Guttans, very not Nice. Min älskade Karl, öppnar dörren till sovrummet och viskar tyst "hur länge vill du ha sovmorgon". Ja men ni fattar, hur omtänksam är han inte? Vid nio kommer han in tillsammans med Joline, de har med sig Goa mackor, kaffe, morgontidning och jag typ bara smälter inombords.



När barn far illa, berör det mitt hjärta oerhört och mitt inre smärtar något så fruktansvärt. Att använda barn som vapen i smutsiga upplurkningar av förhållande, får mig att kräkas. För en gång har man älskat den person man skaffat barn med. En gång i tiden har man varit en lycklig familj som drömt om en framtid tillsammans och en gång i tiden hade barnet båda sina föräldrar under samma tak. Därför är det varje förälders ansvar att inse att de barnet man skapat tillsammans under kärlek, fortfarande älskar båda sina föräldrar. Kärleken ifrån ett barn är villkorslöst och det ska man tamefan vårda ömt. Ett barn ska inte behöva välja sida ( så länge denne inte far illa). Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, och har rätt att bli älskad och ska få älska båda sina föräldrar utan att bli hindrad att få göra det. Ett barn ska inte användas som vapen för att få den andra föräldern ut ur bilden. Det är min åsikt och den står jag för och det är just därför jag har kämpat hårt för att ha en så pass bra relation som möjligt med mitt ex som gör att mina två boys aldrig ska behöva känna att de behöver "välja sida".
Det är tur att mitt ex tänker likadant som jag på den här punkten, för vi tillsammans med våra nya respektive bygger upp en "familj" där våra barn känner sig älskade, behövda och sedda utan att behöva känna "skuldkänslor eller dåligt samvete". Självklart så satt jag den först julen utan boysen i min ensamhet och storböla framför Kalle Anka. Det gjorde jag av egoistiska skäl, mina barn var inte hos mig utan hos sin pappa som de älskar och högaktar. Varför skulle jag agera egoistiskt och tvinga dem att vara hos mig bara för att jag var själv? Året därpå var de hos mig och då grät jag minsann inte (men jag kan tänka mig att deras far gjorde det). Förstår ni min tanke i detta blogginlägg eller är det bara svammel? För mig är det logiskt :)
Att få aktivera en "out of office" på grund av ledighet känns underbart välkomnande. En hel vecka ska jag få njuta av familj, jul och lite stress inför den sista julhandlingen. Bara den här envisa förkylningen som jag drog på mig igår vill försvinna så blir det bättre än bäst. Jag ska verkligen njuta av min ledighet för den är jag fasiken värd efter den här minst sagt hektiska hösten. Love<3


Medans Mike är på julbord med sitt jobb så passade jag på att låta min kreativa sida få leva ut. Jag valde att julbaka istället för att julstäda. Saffransnittar och julgodis a la Sandy. Efteråt så åt jag och barnen lite ostbricka, blev sjukt imponerad av att Joline älskar grönmögelost.
På jobbet rasslade tiden iväg på ett nafs och det är så det ser ut nu förtiden. Timmarna flyger iväg. Kom hem, bytte av med Mike som skulle iväg på ärende och jag ställde mig bakom spisen. En ovanlig syn i detta hushåll, inte för att jag kan laga mat utan för att det har blivit att Mike alltid gör den då han kommer hem först. Det blev broccoli/blomkålspure med kokt torsk.


Sen åt vi middag (och tände de tredje adventsljuset som vi har glömt bort att tända tidigare). Massa myspys med ungarna har det blivit också och något så enkelt att få borsta ut Jolines tovor och göra Pippiflätor är underbart. På något sätt så uppskattar jag de små sakerna i familjelivet så mycket mer nu när jag har en tjänst som innebär resor.
Då är jag hemma i hemmets trygga vrå. Min fina Karl har gjort hemmagjorda köttbullar och hemmagjord potatismos, sjukt gott. Vi har hunnit gruppkramas och pussas. Jag är så lycklig över att ha min familj. Utan min familj är jag inte hel.
Nu kan jag äntligen säga "nu är jag klar med min bok". Den är färdig redigerad, förstår ni vad det innebär: fenito, done, valmi, klar. Den ska skrivas ut, skickas på ett hederligt sätt via vanlig postgång till olika bokförlag och sen blir det en evig väntan. Att någon kommer nappa är säkert lika stor chans som att hitta en nål i havet. Fast jag behöver testa innan jag kan säga att det inte går.

Jo, en titel ska den ha. Vilken skulle locka er mest:

En del av mig

Mina ord av år 2002

Gör mig hel



Jag har haft en bra söndag med barnen (Mike var i skogen och jagade). Sovmorgon, mysfrukost, busröj och sen ishockey. På sen eftermiddag/kväll var jag tvungen att ratta mot Karlskoga igen för imorgon väntar en introdag. Det blir den sista rundan för det här året. Barnen var mer förståenden än vad jag först trodde dem skulle vara. Det blev massor av pussar, kramar och hejdå vink i fönstret. Älskar min familj så mycket.






En långfrukost med gofrukost och morgontidning i lugn o ro är min melodi av frukost på helgerna. Efter det var det dags att kavla upp ärmarna för att få tillbaka den standard jag anser ett hem ska ha. Det tog 3,5 timme.


Y gjorde lunch åt oss. Det blev köttbullar med potatismos, vilken duktig kille jag har. Mätt och belåten slappar jag i soffan med ungarna. Snart ska vi in till stan och härja (ishockeyträning).


Det här har verkligen varit en bra start på den här helgen. Vi har haft en kväll med pepparkaksbak hemma hos grannjäveln. Barnen var eld och lågor, inte minst Mike som tog detta på största allvar. Eftersom vi var så många fick "fixar-Marcus" leta fram kavlar i form av folkölsburkar. Det var lite roligt att Joline hade en egen lite nisch på hur man äter överbliven pepparkaksdeg, hon doppade en liten boll av pepparkaksdeg i mjöl innan hon stoppade den i munnen. Sen dubbeldippade hon också. Skitunge, roligt har vi haft ikväll och tack grannjäveln för att du är du.























Jag trodde fasiken att jag skulle köra av vägen minst 100 gånger idag. Det blåste något så fruktansvärt och avtog en mil ifrån Borås. Men nu är jag här och har 15 fina minuter tillgodo innan Yade slutar sin ishockeyträning.



Snart är jag hemma och det känns alldeles underbart skönt. Joline hade fått en riktig jobbig scenskräck och grät floder istället för sjunga lussesånger. Min lilla ängel.


Här sitter jag i godan ro och äter min frukost på hotell krey, lyssnar till två norrlänningar som pratar om Ström. Jag drömmer mig bort till Jolines Luciafirande när jag får bilden på henne ifrån Mike. Jag låtsas jag är där med dem.

Hon ser så där härligt scenskräck/ vettskrämd inför det kommande lussandet. Jag blir väckt ur mitt dagdrömmande når jag hör norrlänningen säga till mig "ska damen ha mera frukost?" Sen när blev jag en dam? Låt mig få fylla 35 först, sen blir jag gärna en dam. (Men lite roligt var det allt).

Vad ska jag göra med mitt lokalsinne? Imorse körde jag fel, tog vänster istället för höger i en korsning. Efter ett tag så fick jag känslan "det här känns inte rätt". Mycket riktigt, när jag väl fick slå igång gps så hade jag kört fel. Ikväll skulle jag till ett nytt hotell och tog det säkra före det osäkra och körde igång gpsen direkt och då blev det rätt. Arbetsdagen har varit kanonbra.



Mike håller på förbereder allt inför Jolines Luciafirande och nu känns det Extra mycket ajaj i hjärtat. Jag vill ju också vara där, le så där töntigt och bli överöst av alla känslor som sköljer över en när man inser att ens dotter går som Lucia på luciatåget. Jag får trösta mig i att hennes bästa pappa är där med henne. Men visst gör det ont iallafall.
Då är jag här i Karlskoga igen och har en hel del jobb på agendan. Resan upp gick kanonbra även om jag tog en annan väg än vad jag har gjort de tidigare gångerna. Vet ni, tanten hittade rätt och det är en halleluja-moment för mig. Det finns inte så mycket att göra här när man inte jobbar, så jag har hängt på hotellrummet och studerat material inför morgondagen.

Det är svårt att tänka innovativt och pedagogiskt på detta när mina tankar fladdrar iväg åt ett helt annat håll. Ibland gör det bara så fruktansvärt ont i hjärtat.
Dagens Joline:
Mamma har du det här spelet på din mobil?

Jag: Nej, det har jag inte.

Joline: Jaha, då kan du ju ladda ner den på din mobil, men gör det imorgon för då är du pigg.

Jag: Hur gör man det då? (jag ville testa hennes kunskaper)

Joline: Du klickar på den. Mamma jag visar dig imorgon.
Nu är verkligen julen här och det går inte att ta miste om det. Idag rattade jag till Jolines dagis och var med henne på årets julpysselkväll. Jag kan väl säga att det var ungefär 1000 år sedan jag gjorde en smällkaramell. Men tillsammans lyckades vi riktigt bra med både karamell, gran, tomte i vante och flufffluffmoln. Det tog oss bara 2,5 timme inklusive fika.


High five på den, Ramona a la supermorsa. Jag försöker kompensera lite och inge mig själv lite fakekänsla av "en god Mor i alla väder" även om det inte fungerar fullt ut. I år kommer jag faktiskt att missa Jolines Luciafirande i år och det gör ont i hjärtat. Mike kommer stolt stå där ute i kylan kl 6.45 och se på när Joline kliver ut i ett hav av lucior och tomtenissar. Medan jag säkert gråter en liten skvätt på hotellrummet.


Vi har hunnit massor idag, utan för den sakens skull att stressa. Granen är klädd, första turen i pulkabacken är avklarad, en långpromenad till Ica för att hämta ut Mikes julklapp, matlagning, bad och lite redigering av min bok.









Mike frågar Joline "ska vi fråga mamma om vi får öppna en julklapp var, nu när det är andra advent" Här hade man ju trott att hon skulle svara "Ja" men hon sa istället "Nej pappa, julklapparna ska vi öppna på julafton". Det roligaste är att han har frågat henne flera gånger och får samma svar tillbaka. Vår lilla tjej är en bestämd madame.
Min Karl stiger upp i ottan, drar tull skog och kommer hem i lagom tid för att vi andra ska vakna till liv. Att få ligga kvar och dra sig i sängen, få frukost serverad och morgontidningen likaså är lyxigare än lyxligast. Älskar dig min Karl.


För er nyfikna själar (med all rätt) som läser min blogg och kanske får en stillsam fundering varför jag inte skriver så mycket om mina två äldsta barn eller lägger upp bilder på dem. Det har att göra att dem har bett mig att inte göra det och varje gång mina inlägg handlar om dem så har jag först frågat om lov. Dem är stora nu och har en egen vilja på hur mycket av deras privata liv och händelser ska exponeras i den sociala median och det får jag respektera. Den dagen Joline säger ;blogga inte om mig eller mitt liv. Inga kort på bloggen. Då kommer jag respektera det lika mycket som boysens önskan. Men till dess kommer jag mata in inlägg här för det här är min minnesbank. Det är väldigt roligt att jag har bloggat sen juli 2005, så det finns massa av härliga vardagsminnen här och dem vårdar jag ömt i mitt hjärta. Allt är inte rosenrött men det är mina och min familjs minnen och det är kärlek på hög nivå.
När man är tre år så kan det vara lite svårt att formulera svåra ord i munnen. Istället för att bli frustrerad så väljer Joline ord som låter ungefär likadant. Nyss sa hon "men mamma, jag har inte öppnat min karusell eller ätit den". Känns lite svårsmält att äta karusell istället för chokladkalender. Min lilla sötnöt
Igår var återigen dags för våran årliga julfest på jobbet. Det blev en liten förfest med några TLs och vi hade hur roligt som helst. Sen traskade vi till x&y och träffade alla våra homies. Det var uppriktigt riktigt trevligt, både att få dansa med sin gamla grupp, Ha djupa diskussioner med massor av folk och stämningen var på topp , bara glada miner, bra musik och gött folk är summeringen av detta års julfest.












Igår gjorde jag någonting som jag aldrig i hela mitt liv har gjort innan och skäms lite för nu så här i efterhand. Ni som fortfarande har en bild av mig som perfekt förälder kan sluta läsa nu. Ni andra nyfikna själar kan fortsätta. Igår bråkade Yade och Joline något så fruktansvärt mycket. Gnällde inte den ena så gjorde den andra det, det spelade ingen som helst roll att jag försökte vara pedagogisk och tålmodig. Dem tjvnypte varandra, retade gallfeber på varandra, slogs och lyssnade inte ett ord vad jag sa. Så jag lämnade dem själva i vardagsrummet och gick in till köket, försökte räkna till tio men det hjälpte inte. Därför tog jag tag i en ( nu ljuger jag för det var tre) tallrikar och slängde ner dem i golvet. Jag skäms för att säga det här, men vilken befrielse det var. All min ilska rann ur mig och barnen blev knäpptysta. Jag tror dem blev så chockade över smällen och att jag faktiskt kunde bli arg på dem. Sakta gick jag tillbaka tull vardagsrummet igen och där möttes jag av två små skräckslagna barn och allt jag fick fram var "det kommer bli väldigt dyrt för mig om jag måste kasta tallrik i golvet varje gång jag vill att ni ska sluta bråka med varandra". Så med det sagt vill jag bara meddela att jag är långt ifrån perfekt och det var inge roligt att städa upp röran heller.
Jag skäms, så här stor har jag nog fasiken aldrig varit (om man bortser ifrån graviditeten). Alla kläder sitter tightare än tightast. Jag behöver ta tag i det nu, innan jag rullar fram som en sumobrottare (även om det inte är långt ifrån redan nu). Borde träna mer, äta bättre på helgerna och ta hand om mig själv. Hur hittar jag tillbaka till mig själv där jag en gång var när allt annat runt omkring rusar iväg i 180? Jag behöver hitta tillbaka till när det inte var ett måste utan ett behov och rutin. I-landsproblem men mitt problem.
Jag ställer mig motfrågan "hade du ställt den frågan om jag hade varit en karl"?. Jag är en väldigt öppen person och lindar inte in min verklighet i silkespapper. Det är väl självklart att jag har en kommunikation med min karl om det är stora beslut som ska fattas och vet ni vad, vi fattar besluten tillsammans. Vi tillsammans "tackade ja" till min nya tjänst, även om det innefattar mycket resor. Jag är trygg med vårat beslut och ger min karl mitt fulla förtroende på att han fixar allt med familj och hemmet när jag inte är här. Vi tillsammans får vår familj att fungera och vi tillsamman kämpar för att våra barn ska få en trygg, kärleksfull och bra uppväxt som är grunden till ett lyckligt liv. Att jag ens ska behöva försvara mig i den här frågan är uppriktigt sagt sårande. För det får mig att känna mig som den mest känslokalla tyranniska morsan som går i ett par skor och Mike som en oduglig karl som inte vågar säga ifrån. Men tro mig jag gör allt för mina barn och Mike har nog mer stake i sig än hela Sveriges befolkning. Den här frågan är ungefär lika sårande som när jag steriliserade mig för 3 år sen och fick frågan "Men vill inte Mike ha fler biologiska barn". Återigen så vi fattar stora beslut tillsammans och ibland kan sådana klumpiga frågor faktiskt såra oerhört mycket. Jag är en väldigt öppen person, delar gärna med mig av mitt liv och svarar mer än gärna på frågor OM man frågar för få en inblick hur jag tänker eller kommit fram till slutsatsen. Men om frågar för att du vill trycka ner mig eller förlöjliga mina beslut så får du räkna med att du får samma löjliga svar tillbaka.
Det var ett stort paket som väntade på posten. Ett paket ifrån tomten (som egentligen är min fina kusin H). Till barnen stora förtjusning så hade tomten även packat ner chokladkalender. Lyckan är som gjord.


Mike är med Y på ishockeyträning, jag har lagat mat och är TOTALT slut som människa. Det är en fröjd för mig att få lite egentid och kvalitétstid med Joline. Jag hade ett låååångt samtal (betydligt längre än vanligt) med Dennon idag också och det kändes bra.

Om Joline får välja så äter hon helst ketchup med köttfärssås och inte tvärtom. Idag var det en sån dag då hon fick bestämma själv och vet ni, lillskiten åt upp all mat.
Jag har sedan igår mentalt ställt om mig på vintertid. På vintern är jag (nästintill) alltid brunett och jag gillar den förändringen. Att jag sen sparar in några tusenlappar på att inte behöva gå till frisören för att fixa utväxten är bara ett plus.

Känslan av att få komma hem, slänga sig i soffan och mysa med mina älsklingar är oslagbar. Jag är helt slut i knoppen.
Upp i ottan och iväg till Ullared med bästa svärmor. Det var förvånansvärt "lite" folk, Vi kom in direkt och behövde inte trängas överdrivet mellan gångarna eller vid kafeterian. Massor av julklappar är inköpta och sedlarna fladdrade ifrån mig fortare än vinden. Paketen är inslagna och ligger under granen (som fortfarande står odekorerade), Mike gjorde köttgryta och vi alla kollade in årets julkalender på tv. En bra 1 december och imorgon väntar en hektiskt jobbvecka.

I år kommer Lars, Susanne, Mamma, min fine pojk, Kia, Anders, Lilla N, Mangus, A och eventuellt Jonas och Malin. Med andra huset fullt och det kommer bli så underbart härligt. Fasiken, den här tanten längtar till julafton.