Förrätt, varmrätt är uppätet och nu tog vi en liten paus för att natta lite övertrötta barn. När dem väl har somnat så blir det lite efterrätt och annat gott. Det bästa av allt är att jag har alla mina fina barn här hos mig och tillsammans firar vi in de nya året.


År 2012 har varit ett fartfyllt år med många roliga händelser. Det var året jag fimpade för gott, det var året som jag tillbringa varje helg i en ishall, det var året då jag blev tl, det var året jag nere i Kalmar fyra gånger och det var året jag beslutade mig för LCHF.


En liten hälsning till er alla. Nu ska jag stressa vidare så allt hinner bli klart innan gästerna kommer.



Efter att lillfisen somnat så gick jag ut till boysen igen. Medans vi kollade på Avatar så fixade jag till naglarna, för även dem behöver bli lite nyårs fina.




Istället för julmat (vi har Lilljulafton) åt dem Mikes köttfärsrulle (jag åt köttfärsröra och broccoli) och sen var det dags för julklappsutdelning.


Mike agerade julklapps-uppläsaren och barnen gick fram och hämtade sina paket. Det måste ju vara hur roligt som helst att fira julafton två gånger istället för en.






Gissa om dem blev glada över sina paket. Dem riktigt hoppade av glädje och man kunde verkligen se lyckan i deras ögon. Lycka för mig är när mina barn är glada.





Många paket, massor av julklappspapper senare så sitter vi här i soffan och päser. Nu mår jag som allra bäst, för hela min familj är hos mig.
Sitter i bilen med en latte och väntar på att boysens tåg ska rulla in till stationen. Bara några minuter och sen har jag mina älskade huliganer här igen.


Jag och min fislisa till dotter var inne i stan för att handla inför nyårsafton och inför LCHF. Men har man med sig en Joline som sjöng i dem högre skalorna, vill ha allt i affären och fullt med folk som trängdes så blir det lätt att man glömmer hälften.


Tur att man ska in till stan en gång till idag, då kan jag inhandla det jag missade. För idag kommer Dennon och Yade hem. Som vi har längtat efter våra boys. Love my familj.
Kombinationen sluta röka, träna mindre, stressa mer och äta mer har gett mig extra volanger på kroppen som jag inte är nöjd med. Du får säga vad du vill, tänka vad du vill och känna vad du vill men "I don't Care" för from den första januari så börjar jag med LCHF.



Min karl står bakom mitt beslut och stöttar mig till fullo. Jag ska ge det en ärlig chans och är fullt medveten om att det kommer bli tufft. Så härmed förvarnar jag er att de två första veckorna kan jag bli en riktigt bitterf*tta och det beror på att jag driver ut socker/kolhydratmonstret ur mig.


Bara en dag kvar tills boysen kommer hit, som jag längtar efter dem. Det har varit en riktig slappar/mys/göra ingenting dag och jag behöver sådana dagar. Ikväll blir det grillad lamm, potatisgratäng, tända ljus och film.
Sitter här på soffan, dricker mitt morgonkaffe, ser på när Joline leker restaurang och har en sms/mailkonversation med dem på jobbet. Alltså snacka om man sitter här som på nålar, kommer vi i mål eller faller vi på mållinjen? Jag kommer inte kunna släppa det förrän jag vet slutresultatet.
Oh sweet lord vad kul jag har haft det ikväll. Folket var i min ålder, musiken var underbar vilket gjorde att efter en hel kväll/natt dansande så känns det nu i fötterna.
Tack snälla söta rara Jessica och Jennie för att ni fixade mitt hår ikväll. Nu har jag lyxigt vågit hår. Tusen tack för att ni finns <3



Blev utbjuden av bästaste Jennie och Jessica på Grand 30+ ikväll. Är man gammal när man känner *yes äntligen ska spela musik ifrån min ungdomsdagar*. Shit 30+ är f*n asgammalt men det är ju jag med, så med andra ord så kommer jag ha hur roligt som helst. Det bästa av allt är att jag kommer att tillbringa dimman med dem bästa av dem bästaste.
Alltså ibland så kommer den där lilla djävulen i mig och Maria. Då kan man liksom inte stoppa oss. Idag fyllde vi en kanelbulle med ketchup och stoppade tillbaka den i påsen. Sen satte vi på första parkett för se vem som skulle bli vårt offer. Det blev Martin som fick den och som vi skrattade. Sweet lord vad roligt.



När jag skulle natta Joline så kläcker jag ur mig "Joline ta med dig nappen och snutten, så ska vi borsta tänderna". Detta gjorde jag inte en utan tre fu*king gånger bara för att hon sa "va?". Sen fattade min segstartade hjärna vad jag sa. Räddade situationen genom att slå mig själv i huvudet, ramla och säga "tokmamma, Joline är ju stor tjej nu och har bara snutten och kaninen". Tror aldrig jag har sett henne skratta så mycket av ren skadeglädje. För övrigt har det gått hur bra som helst idag, inte en enda gång hon har frågat, gråtit eller pratat om nappen.
Jag har svårt att föreställa mig att jag någonsin ska kunna leva utan min ögonfransförlängning. Det blev en liten påfyllning av ögonfransar kväll och jag känner mig hel igen. Bästa investeringen ever i mig själv. Vad jag är glad över att jag hade ögonfransförlängning som en belöning för att jag slutade röka. Hurra för mig.


Jag har haft en fantastiskt mysdag med min lilla tjej som fått min totala uppmärksamhet och som vi har lekt. Vi har lekt både affär,restaurang, dansat, pusslat, målat, pärlat, varit ute, handlat osv osv. Det sötaste hon gjorde var att hon tog tag i mina tjocka kinder, gav mig en stor puss och sa "jag älskar dig. Du är min bästa kompis". Det är kärlek på hög nivå!


Vi har pärlat grodor, prinsessa och hästar. Medans jag fixade det sista på pärlplattorna hör jag Joline ropa "Nu gör vi kissdansen". Jag lämnar grodor, prinsessan och hästarna för att titta.


Vi kör ju blöjfritt här hemma och hamnar kisset i pottan så kör vi kissdansen. Men jag såg inte Joline inne på toan. "Jag är här inne" ropar Joline ifrån sovrummet. Nja, de var inge kiss.


Denna lilla lilla tjej har ett stort innehåll som hamnade på golvet. Det blev inge kissdans utan snarare kräkdans. Så det blev storstädning av både kläder, golv och Joline.


Vad gör ni så här på annandagen?
Den här av/på ledigheten är ingen direkt höjdare för mig. Det ska vara allt eller inget. Jag räknar dagarna tills boysen kommer, som jag längtar efter dem.
Ibland (inte ofta alls men ibland) kan jag bli så där uppriktigt jätte ledsen, så ledsen så mitt inre rivs mitt itu. Så ledsen att jag trots min höga ålder faller ner i gråt och känner en sån total maktlöshet. Det är okej att vara ledsen ibland fast i mitt hektiska liv med jobb, barn och vardag är det väldigt sällan jag hinner stanna upp och reflektera över mitt liv som har passerat. Men så kommer de små stunderna av ensamhet då jag tvingas ta itu med alla känslor som jag begravts inombords fast att jag egentligen inte vill. Vi alla bär någon slags sorg inombords som vi måste ta itu med, som var och en bestämmer själva när just den sorgen ska bearbetas, behandlas och läkas. Kanske är det därför som jag alltid ser till att ha massor att göra så jag slipper ta beslutet om när min sorg ska bearbetas, behandlas och läkas? Ibland blir man så där ledsen och det är jag nu, så därför väljer jag att lägga mig bredvid min älskade dotter, lyssnar på hennes fridfulla andetag, titta på hennes vackra ansikte och jag tackar gud för att jag har fått henne och mina vackra boys. Dem är min tacksamhet, min stolthet, mitt liv och mitt allt.
Det blir mycket napp snack här just nu men det är de enda stora som händer i mitt liv. När ni andra umgås med era nära, kära, festar in juldagen, myser med ditt och datt så sitter jag här med min älskade Joline. Hon äter ostbricka med mig, vi pusslar, hon säger att jag är hennes bästa vän och sen gråter hon i omgångar och mellan syftningarna hör jag henne säga "jag vill ha min napp ifred". Jag kramar, tröstar och försöker göra förlusten av nappen lite lättare. Som sagt det är kvällarna och nätterna som är värst men vi rider ut stormen tillsammans som bästa vänner.


Det var bara några gånger som Joline vaknade inatt och frågade efter nappen. Jag kramade om henne och sa "tomten har napparna nu". Precis innan vi skulle åka imorse så sa hon "mamma, jag vill ha min napp nu, bara en liten stund. Juste bebisen har min napp nu". Så med andra ord, vi har ridit ut den största. stormen och är det bara efterskalvningarna kvar.
Det hugger i mitt modershjärta. Nattar Joline som ligger mellan mig och Mike. Istället för napp har hon massor av gosedjur och snuttefilt runt omkring sig. Ibland kommer det ett hjärtskärande "jag vill ha min napp, bara en liten liten stund". Tack gode gud för att man kan skylla på tomten som har fått alla nappar. Jag tröstar, kramar och försöker prata bort med "du är så duktig och stor tjej nu, mamma älskar dig". Hon kommer att fixa det här, men jag kan ändå känna att jag är världens elakaste mamma som gör detta mot henne.
Då kan vi vänta oss en tuff natt (bara att härda ut). Det gick upp ett litet ljus hos Joline att hon hade lämnat napparna till tomten, stackarn vad ledsen hon var. Tror ni inte på själva f*n att jag glömt ta med en napp som hon hittade och lyckan var som gjord för Joline. Ja, för en liten stund tills elaka mamma tog den och gav den till tomten utanför som i sin tur gav den till grannens bebis. Det är bara de första dagarna som är värst, sen blir det bra om man inte ger med sig vilket inte kommer ske. Vår lilla tjej är stor nu, lilla sötnöten.
Precis innan tomten kom så smakade Joline på alla sina nappar en sista gång. Spänd av förväntning kollade Joline ut genom fönstret och till slut kom tomten. Utan problem eller krusiduller så gav hon alla sina nappar till tomten i utbyte av julklappar. Efter varje julklapp som hon öppnade ropade hon "åh, tack tomten". Säga vad man vill om mina barn, bortskämda eller inte men tacksamhet visar dem iallafall. Julafton är till för barnen och vi alla har varit barn en gång i tiden med höga förväntningar på julklappar.
I över ett halvår har vi förberett Joline att lämna alla sina nappar till jultomten. Jag hoppas att jag fick med alla nappar till Lars och Susanne (vårt hem ska vara nappfri så att vi inte ger vika när hon gråter som mest efter dem, hon är en stor tjej nu och stora tjejer har inte napp). Hon ger napparna till han och får julklappar. Whis us luck!




Vi börjar julafton med att bli väckta av pappa Mike (som har jobbat sen ottan), äta tomtegröt, öppna morgonjulklappen och "musa lite" som Joline säger.

Eftersom karln i huset jobbar med snöröjningen så föll det på min lott att skotta fram utfarten. Det började med en djup suck. Shit vad snö det har kommit inatt.

Det tog mig (och Joline) 1,5 timme innan utfarten var färdig skottad och jag är helt slut i armarna. Tyvärr lärde sig Joline mindre bra ord som "helvete, f*n också, skitsnö".






Efter ha gått upp x (läs för många) kilon sen jag slutade röka så har jag känt att jag måste göra något åt saken. Det här är julklappen till mig själv. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv för mina extra kilon men jag kan göra något åt dem. Så mina vänner, förutom de nya gymkortet (som jag kommer att införskaffa i januari) så är detta mitt nya liv. Varför? Jo, för jag ska investera i mitt liv, mitt välmående och välbefinnande (och nej jag kommer inte att förbli ett fetto bara för att jag har slutat att röka). Jag har följt Katrin Zytomierskas blogg i många många år och hon är en kvinna som jag ser upp till, för hon är och förbli en kvinna med krut i som inte lindar in verkligheten i lulllull.


Så nära men ändå så långt borta. Åh, typiskt men jag får väl inse att jag aldrig vinner och då menar jag verkligen aldrig.


Tråkigt att sitta uppe på uppesittarkvällen alldeles själv. Mike sover för han ska upp inatt och köra snöröjning. Hatar att vara själv för jag blir så deppig då.
Nu har det skrubbats från topp till tå, naglarna blivit klippta, öron rensade, insmord kropp, nymålade naglar och flätor håret. Så nu är Joline redo att träffa tomten imorgon.




Nu hade jag tänkt att bli miljonär på bingolotto. Det passar mig perfekt en kvälls som denna.
Snöstormen viner därute och då känns det ännu bättre att vara inomhus. Karln min har kommit hem, frusen, trött och med en miljonlott till mig *min stora sötnöt*. Nu ska det ätas julmat, drickas julmust och snart dags för uppesittarkväll så här Dan före dopparedan.


Tänk vad lite musik kan få upp humöret. Jag och Joline dansade i köket, förberedde Janson, ägghalvor, köttbullar och prinskorvar i väntan på att karln i huset ska komma hem. Nu när allt är förberett så kollar vi in lejonkungen, bästa filmen ever.
Jag var så fruktansvärt rastlös tidigare idag så jag packade in Joline i bilen och körde in till stan. Vi handlade lite och gjorde en snabbvisit på jobbet. Väl hemma igen så målade jag om soffbordet.



Så nu är min "vita" period helt borta och allt är tillbaka till det som jag trivs bäst med "svart" och nu rullar jag tummarna igen.



Kvällen har jag tillbringat med omslagspapper, tejp, sax, snöre och etiketter. Sweet lord vad många paket det blev (närmare host host 50 stycken), stackars granen räckte inte till och om mina barn inte blir nöjda nu så vet jag inte vad jag gör med dem.


Nu är det alldeles för lugnt här hemma, Mike ligger på spikmattan, Joline gosar med sin nya gosedjur (en ursöt tax i skinn) och kollar på "tjejerna" (en fyra för tre). Jag vill ha "Yade, sluta skjuta ishockey pucken inomhus", vill ha bus, stim och stoj. I om min värld är detta en alldeles för lugn tillvaro. Saknar boysen <3
Yade har kommit fram välbehållen och resan hade gått hur bra som helst. Men han förstod inte varför konduktören var så dum och gjorde hål i hans biljett, min lilla sötnöt.


Jul för mig är "ute i sista sekunden, jaga parkeringsplatser, stå i milslånga köer, bocka av allt på listan". Så nu är det jul. Eftersom Mike (med stor sannolikhet) kommer att jobba julaftonsmorgonen så ville han så gärna ge Joline och mig julklapp redan nu.


Åh, snart så ska min älskade plupp stiga på tåget och åka ner till Kalmar. Han har fått höra förmaningar om hur han ska vara, säga och agera på tåget. Men lik förbannat är jag så sjukt nervös att han ska åka tåg, fast det är bara att inse läget "pluppen" börjar bli stor nu och jag kommer inte bli lugn förrän han är framme.


Jag har haft det stora nöjet att slå in julklappar ikväll som nu ligger så fint under granen. Imorgon ska det inhandlas ännu mer julklappar till mina kära barn av den enkla anledningen att jag älskar dem, dem förtjänar massor av julklappar efter årets slit och det är bara jul en gång om året.

Stackars gran ser ju helt missbildad ut, men det är pga de blå ledljusen. Egentligen så är granen designad med svarta, silver och vita kulor som tyvärr inte syns.

Nu har jag fyllt mitt glashjärta med julgodis. Det ser väldigt "sött" ut. Ikväll blir det Mikes hemmagjorda potatisgratäng, grillat och film. Vi ska umgås massor med Yade innan han åker ner till Kalmar imorgon.


Ungarna tyckte det var roligt att baka julgodis i ungefär fem minuter, sen rymde dem ifrån köket. Jag gjorde (misslyckade) knäck, brända mandlar och Ramonas specialare (hasselnöt i nougat, doppade i smält choklad som jag smaksatt med riven apelsin och till sist rullade i kakao).


Äntligen klar med storstädningen, detta hem är nu rent och jag är nöjd. Jag och barnen gick ner till affären för att handla till julgodisbaket. Så här ska det bakas. En tanke slog mig nu, varför storstädar jag alltid innan bakning? Det slår liksom aldrig fel.
Varför äta frukost vid bordet när man göra det i sängen? Vi har det bra här, flyger flygplan, sjunger prästens kråka och busar massor. Det här är livet.


När andra sover jagar jag biljetter till eurovision. Men det är lönlöst (ja, om man inte har lust att punga ut tusentals med kronor vill säga) och jag kan inget annat än bli besviken på mig själv för att jag missade biljettutsläppet (f*tta, helvete, jefla, k*k, anus, skit, arsel, bajskorv). Melodifestivalen/ eurovision för mig är som fotboll /os för karlar, då kanske ni förstår hur jefla ledsen i ögat jag är nu. Det är som Vm i OS, fotboll, ishockey, friidrott skulle hållas i Sverige och du missar det. Fi*ta också vad ledsen jag blir i själen nu och inte ens tomten kan komma (läs mig själv) två biljetter till dessa event nästa år.
Stackars mig som sitter här i min ensamhet och äter tråkiga ostar, kex och tillbehör. NOT!!!
Moohahahaha, bara för att jag kan.


Lyckan för mig i min mansdominerade vardag är när Joline vill få sina naglar målade. Hon satt som en solstråle och verkligen älskade att få bli lite ompysslad. Jag är impad över att hon ens satt still så länge.


Efter tuffa beslut, stress att hinna med allt, julkramar, skratt och jävlarimamma på jobbet åkte jag raka vägen till affären för handla lite julklappar och mat. Nu är jag ledig i fyra härliga dagar och dem ska avnjutas med kärlek, ro och glädje.




Minns mitt inlägg att småbarnsföräldrar har sex genomsnitt 4,5-5,5 gång i månaden och att jag skrev att jag och Mike var normala i landet lagom, jag ljög. Sweet lord vi är duracell-kaniner and I and like it.
Idag hade julklappsutdelning på jobbet. Till mitt försvar så är det inte lätt att köpa 17 stycken julklappar som ska passa både tjej/kille/alla. Men jag gjorde ett försök iallafall och jag tror många av dem blev lite glada iallafall.




Sen fick jag julklapp också, så jag blev lite lycklig i själen. Jag har en fantastiskt bra grupp som jag har äran att få jobba med, fina chefer som tror på mig och driver mig framåt och en stooor bunt härliga arbetskamrater (inkl grupp sex) som gör att det är så roligt att komma till jobbet.


Joline är en lite skojare hon. Imorse var Yade superstressad och hittade inte sina nycklar. "Joline vart är mina nycklar" ropar Yade medans Joline sitter i godan ro i soffan och hon svarar "jag vet inte, de va inte jag". Jag hjälper till och letar, märker att Yade blir allt mer frustrerad. "Joline vet du vart du har lagt dem" skriker Yade varpå hon kommer med nycklarna och säger lite lurigt "lulas".
Jag hämtade ut ett paket ifrån posten idag och någon kommer bli väldigt glad i jul.


Har ni nångång varit så kissnödig när ni väntat ett viktigt samtal, bestämt er för att kissa och så ringer det just då? Det hände mig idag och jag det var rena syndafloden som aldrig tog slut. Det var på håret att jag hann svara.
En notis till mig själv "drick inte kaffe mellan kl 17.00-18.30", det är den magiska tidpunkten som jag inte kan dricka kaffe för då kan jag inte somna på kvällen. Hjärnspöken eller inte men det slår aldrig fel och nu får jag synda för det.
Att sitta här på jobbet kvällstid, framför dem här skärmarna och hålla koll på allt och alla är något som tillhör mina arbetsuppgifter. För att inte hamna i fosterställning eller få en hjärtattack så gäller det att hålla huvudet kallt i alla lägen även om det stormar runt hörnet. Sweet lord vilken kväll, nu är slussarna stängda och nu är det bara att vänta ut den tiden.





Joline är inte ett normalt barn. Medans andra barn tittar på "fem myror är fler än fyra elefanter" så vill hon titta på "tjejerna". Tjejerna är en gammal svensk serie ifrån slutet -90 tal och heter egentligen "En fyra för tre". Den jefla serien går på repeat där hemma. Hon lär sig superfina ord som "pingvinpitt" "potatismos i hela huvudet" och blir allmänbildad när det gäller att bo som ett kollektiv.
Läste nyss en undersökning om att småbarnsföräldrar och som är över 24 år har sex 4,5-5,5 gång per månad. Hm, hur kan man ha sex en halv gång?



Så där slog dem sönder myten att småbarnsföräldrar inte har sex. Då är Mike och jag normala i landet lagom. Herregud vilken fånig undersökning.
Mikilainen köpte mig en ny årskalender 2013 och det tackar jag ödmjukast för. För övrigt så kan jag påpeka att det är förbaskat tråkigt med all slask som det blivit nu när det några plusgrader ute.



Vi har kommit till vårt andra hem, ishallen (iallafall mitt och barnens, Mike andra hem är skogen). Detta är sista träningen innan juluppehållet, hatten av för mig som har skjutsat varje helg och haft nollsovmorgnar denna hösten. Vad gör man inte för sina barn?
Då blir det till att hoppa in i sängen för det blir ingen sovmorgon imorgon (ishockey träning). Jag har haft en lugn och stillsam kväll med barnen. Dem är så fina mina barn, vad hade jag gjort dem? Inväntar Mike som borde komma hem snart, den stackarn har haft snöröj hela långa dagen idag.
Sweet lord, jag är inte 18 längre så "håll igång" genen är urfunktion och idag jag får lida av gårdagens sviter. Men shit vad kul jag hade. Nu avverkar vi tre och en halvtimme på ishallen.


Ikväll blir det soffhäng med dem bästa som finns på jorden, min familj.
Min blåa klänning har tagit med mig till en förfest på andra villagatan två. Vi har det mycket trevligt.






Så nu ska jag och min blåa klänning ut på galaj igen. Det är nämligen den årliga julfesten på jobbet. December är en stressig månad i många bemärkelser.



Jag är evigt tacksam över att vi har Susanne och Lars som kan ställa upp och vara barnvakt, vad hade vi gjort utan dem? Vi ses där ute i dimman.
Dagen till ära började väldigt tidigt med att vi åkte ner till dagiset. Joline körde gråtracet innan luciatåget, så hon var cool under själva uppträdandet. När andra föräldrar lägger huvudet på sned säger ett rungande "Naaaw" så börjar jag att filma och tänker fb material. Det var mer gråt än sång som hördes. Efteråt åt vi en gemensam. frukost.


Sen körde jag på två hjul in till jobbet, möttes av ett stab som sa att vi minsann skulle lussa för alla på bygget. Jag i täten gjorde så att det blev historiens snabbaste luciamarsch. Sen bjöds det på lussekatter, pepparkakor och glögg


Väl hemma igen har jag städat enda till nu och ja, nu är jag helt slut i kropp och själ.
Till sjömarken åkte vi för att avnjuta en god buffé, höra tacktal, sjunga sånger, tända ljus, äta tårta och mingla. En mycket trevlig fest så här mitt i veckan och vi fick tacka för oss lite tidigare för imorgon stundar luciafirande kl sju på dagis. Tack för att vi fick vara med på er stora dag.






Nu är Jani och Sara, man och hustru. Må lycka och välgång vara med er i alla era dagar. Fantastiskt fint bröllop. Och solen skiner, 10 minus och gnistrande snö denna magiska dag.




Vi har anlänt till Gustav Adolfs kyrka och det är en mäktig kyrka. Jag tror allt att Sara och Jani är mäkta nervösa nu. Tror allt att det kommer fällas både en och två tårar.


Då sticker jag och Mike iväg och gifter oss. Eller juste det var ju inte vi som skulle gifta oss utan söta Sara och Jani. En känsla säger mig att detta bröllop kommer bli romantiskt, känslosamt och hysteriskt roligt.
Vilket liv det har blivit bara över en liten pepparkaksgubbe. Jag gillar inte hysterin av orden "ta seden dit du kommer, bevara vår tradition eller värst av allt jag är inte rasist men... " Handen på hjärtat, varför sprider ni ännu mer fördomar och förakt mot våra fina medmänniskor?




Det är rädda människor som yttrar sig så fientligt. Hur många av er som yttrar, tänker och känner förakt har stannat upp och verkligen pratat med Abdulla, Mohammed eller Silvi? Jag tror att merparten är uppväxt i den svenska idyllen med svenska klasskompisar och enbart har svenska vänner, eller?




När det uppstår sånt här rabalder över en pepparkaksgubbe så kan jag inget annat än att vara evigt tacksam över att jag har växt upp i en Stockholms förort. Tack gode gud för min mångkulturella uppväxt.




Jag minns så väl luciatåget i fyran. Jag och min bästa vän (från Libanon om det nu är av någon vikt) fick äran att vara lucior. På varsin sida av gången stod våra stolta tuppar till pappor och filmade. Våra mammor satt bredvid varandra och grät över hur fina vi var.




Jag minns så väl när mamma lärde min bästa vän att äta sill och dansa små grodorna. Lika väl så minns jag att min bästa väns mamma lärde mig att äta avokado och dansa på syrianskt bröllop.




Tack vare min uppväxt lärde jag mig att vi människor är olika och det är helt okej att vara det. Ingen uteslöt den andra och vi alla visade, lärde och framförallt stillade varandras nyfikenhet med att stå där med öppna armar och låta alla få delta.





Det enda jag egentligen vill med detta inlägg är en sak, alla är vi människor bakom vårat utseende och namn, så låt inte rädslan för de okända vara ett hinder till det viktigaste du kan få, förståelse och kunskap. Ta reda på fakta först innan du dömer
Okej, jag dog lite och kom till himlen för sweet lord vilka goda lussekatter jag fick till den här gången. Vi tog pärlsocker istället för russin (enbart för att vi inte hade några russin hemma). Tamefan de godaste jag ätit i hela mitt liv och jag har levt sen stenåldern.



Vill du ha mitt recept? Då får du jaga mig till dödagar, för detta receptet tar jag med mig i graven (okej, barnen får veta hemligheten när dem blir stora. Men bara om dem svär på att aldrig dela ut de vidare till någon obehörig).
Japp, då har vi testkört (ofrivilligt) att brandlarmet fungerade. Notering till Mike, dags att göra rent ugnen. Bra, då känner vi oss trygga med att den funkar iallafall även om jag höll på en hjärtattack.


Baka baka en liten kaka, det tycker vi är kul enda fram till jul. Vi bakar lussekatter så mjölet flyger kors och tvärs. Den ena lussekatten är inte den andra lik och det är precis så det ska vara. Det blev en bra dag det här med fast att vi fick vänta i bilen i över en timme.


Eftersom Mike skulle på kurs idag, så slutade jag tidigare för att hämta upp Joline. En not till mig själv "sätt tillbaka hemma nyckeln i nyckelknippan efter du varit på julbord". Annars blir det som nu, man blir utelåst och kommer inte in. Det ska vara en tisdag till detta.


Här sitter vi och kollar på nobelfest. Jag börjar fundera om jag verkligen har avlat fram denna son. "Men det där är inte vår drottning, vår drottning är ju gift med han David", säger Yade. Jo, jag tackar jag. Efter en snabb genomgång om vem som är vem så kläcker han ur sig "men kungen heter iallafall Carl Gustavsson" Han har nollkoll och jag skäms.
Dagen började med ett "Jamona, Jamona, god morgon Jamona". Och sen när blev jag Jamona istället för mamma?




Efter jobbet fick vi ett celebert besök av sötaste Jennie, Daniel och deras lilla Chabbibabbi. Synd att det var lite tight med tid.




Motionsgympan uteblev och ersattes av en ljummen lindance. Det var ju den årliga avslutningen på gympan, följt av dansuppvisning och lucia (men där rymde jag hem)




Nu blir det att tänka i lite nya banor och dags att få lite mer effektivare träning som ger resultat. För det här med att sluta röka har en stor nackdel som heter viktuppgång from hell.

Det där med att kliva upp jätte tidigt och dra iväg till ishall på en söndag är något som verkligen kan suga musten ur all energi i kroppen. Varje söndag så blir jag tröttare än tröttast, orklös och segare än kola. Konstigt det där, men så är det. Borde ha gjort så mycket som slutade med att jag gjorde inte ett skit.
Jag och Joline stack till jobbet medans Yade bytte om. Hur söt var inte min lilla skitunge som först va jätteblyg som förvandlades till Picasso och slutade med "gå mamma, jag vill vara ifred".


Hon sa att hon hade bajsat, men när vi kom till ishallen för att byta blöja så kläcker hon ur sig "lura, jag bara fes". Nu kollar vi in Yade när han tränar.
Nu är man hemma igen. Svärmor hämtade oss och tusen tack för att vi fick all hjälp med barn och skjuts. Dock blir det tidig uppgång imorgon, för Yade ska spela ishockey.



Jag är tacksam över att jag är hemma så tidigt ikväll så jag kan köra Lillskiten imorgon. Jag sumerar denna kväll som fantastiskt (även fast Mike *tack gode gud amen* höll sig i skinnet fast att han var på krigsstigen) som en väldigt bra kväll.


Linda Bentzing (eller hur nu hennes efternamn stavas) the one and only har föreställningen här ikväll. Hon är så himla grym och kan det där med att få med publiken. yiiihiaaaa!!! Jeflar vad snygg milf hon är, omg!


Nu är jag och Mike på julbord med hans jobb. Vi är på Åhaga och ska strax äta världens godaste julbord ever. Jag är här i min kornblåa klänning och mår bättre än bäst.


Jag har kommit på mig själv att mina nya "inne ord" eller rättare sagt "inne mening" är "känslan av..... är oslagbar". Jag går på känsla helt enkelt, he he he.
Den bästa känslan som infinner sig när ens egna son säger "mamma, nu är det en evighet sen du rökte, vad du är duktig". Den känslan är oslagbar, för jag gjorde ett val att aldrig mer röka för mina barns skull och min hälsa.
Alltså pulkabacken is the shit, vi hade jätteskoj. Tillsammans med rätt kläder, uppehåll i snöandet och familjen så blir allt så bra. Vi borde göra saker ihop oftare, för tyvärr bortprioriteras det när andra saker kommer emellan (jakt, hockey, osv).


När man inte ens kom ihåg när hela familjen gjorde något tillsammans (utanför husets dörrar) då är det fasiken illa. Så nu när Mike precis kom hem ifrån skogen, så ska vi strax dra iväg till pulkabacken.
Jag låg vaken i sängen och var för trött för att kliva upp. Känslan av att faktiskt kunna ligga kvar i sängen är oslagbar när min älskade son tar så väl hand om lillasyster. Men nu har jag stigit upp för jag kände doften av nybryggt kaffe. Men Yade är bäst (och ja, Mike är inte hemma för han är där han alltid är på helgen-skogen).
Yade har lekt med en kompis x, ringde hem och frågade om denne fick sova över hos oss och jag sa ok. Dem skulle bara på julkalendern och komma hem. 1,5 timme senare kommer Yade (jätte ledsen) ensam hem själv. Då visar det sig att x inte ville sova hos oss pga mörkrädsla men i Yades ögon "han vill inte för jag duger inte som kompis". Jag hade ett långt samtal med honom om mörkrädsla, sova borta, skuldkänslor, bra kompis, förståelse och sann vänskap".




Det tog lång tid innan jag nådde fram till min sårade son, men efter en (sann) berättelse om mig själv som mörkrädd 10 åring som skulle sova över hos min allra bästa vän Karin och slutade med att jag ringde hem till min mamma och pappa mitt i natten för att hämta hem mig så förstod han att det inte var Karin det var fel på utan mig bara för att jag var så mörkrädd.



Det är tur att jag själv har varit tio år, blivit sviken av min bästa kompis och haft mina föräldrar som berättade för mig att det inte var mig det var fel på för det ger mig redskapen att kunna laga mitt barn sårade hjärta. Min älskade skitunge.


Tack för att några av er hjälpte mig att välja klänning till bröllopet. Men med den största beslutångesten som bara jag kan ha, så valde jag en helt annan (sorry). Denna lilla skönhet ska få följa med mig på morgondagens julbord, stundande bröllop och jobbets julfest. En kornblå klänning med kornblå paljetter på axelbanden. Vad tycker ni? Har jag gjort rätt val?


Ramona tipsar: Har du muskelvärk eller ledvärk så finns det en sak som slår det mesta och det är Hästliniment. Nu ska den här trötta tanten gå till sängen och se om hon har turen att sova några timmar inatt *hoppas*.


Jag struntade i motionspasset i dalsjöhallen i måndags för att jag hade ont i vänstra axel och körde cykling hemma istället. I tisdags var axeln tillbaka till de normala, likaså igår så därför stack jag ju iväg och tränade cirkelpass. Men idag har jag trippel f*tt ont i axeln. Säkert en slitningskada för man är ju inte purfärsk längre.
Snacka om att vintern har kommit i stormsteg. Halva fönstret är fyllt med snö. Underbara härliga vinter, eller?



Så här fin sina pimpat är vårt fönster på jobbet och jag är riktigt nöjd med resultatet.
Nu har jag lagat min vinterjacka så nu slipper jag frysa arslet av mig. Fy fasiken vad duktig jag är och nu lyckades jag spara några hundralappar.


Jag har precis gjort min sista cirkelpass för denna termin och kanske den sista ever. För nu smider jag nya/gamla planer och skaffar mig ett gymkort (i januari då gymmen haglar ut erbjudande). Ett gymkort där vanliga pass ingår vill jag ha och ser det som en investering i mig.



Mike är helt underbar, bilen är alltid varm och go på morgonen. Idag köpte han pizza som middagsmat och en sallad till mig (utan att ha frågat mig innan). Älskar han för att han tänker på mig, stöttar mig, ger mig tiden till egentid och visar att verkligen älskar mig. Vi kompletterar varandra så himla bra.



Nu till ett annat val. Det står mellan klänning 1 och klänning 2. Om ni hade varit mig, vilken hade ni valt då? Båda har lila bakgrund och svart över.




12.12.12 Ska jag och Mike på bröllop (två av jobbarkompisar ska gifta sig). Ni som känner mig väl vet att jag brukar oftast få beslutångest deluxe. Eftersom mig garderob är fylld med oanvända klänningar så passade jag på att prova ett gäng. Hjälp mig att välja (bortse gärna ifrån mitt osminkade face, tuttarna som är släppt i de fria efter duschen och de orakade ben och ja det är så här jag ser ut egentligen, ha ha ha).




Klänning 1
Kan man ha en svart-lila klänning till ett bröllop? Lite mörk, emo-känsla över den.




Klänning 2
Denna är lite enklare modell och känns lite för alldaglig. Lite gråmus varning?




Klänning 3
Känns lite för utmanande på ett bröllop. Känner mig lite för mycket lady in red.




Klänning 4
Enda klänningen som jag har som är knälång, mer lila än svart. Tantvarning?




Klänning 5
Känns lite somrig men ger intryck av en sval känsla på nåt sätt. Även denna lite gråmus varning.







Fick ett sånt där härligt infall och bytte till julgardiner. Jag är ganska nöjd med resultatet, även om de ena paret ser ut som att höra hemma i en bordell. Men är det jul så är det. Nu ska jag hoppa på cykeln och cykla en mil.


Vilket uppvaknande jag fick när satte mig bakom ratten imorse, sweet lord vad halt de var. Men till jobbet kom jag även om vägen dit gick i snigelfart.
Hon somnade tillslut och en mil senare (på 24 min) på motionscykeln känner jag mig relaxt igen. Jag fattar inte varför min träning&kostmoral försvinner helt och hållet på helgerna. Tänk om jag kunde vara lika duktig då också, fatta vad fit jag hade varit då. Omkretsen har ju ökat sen jag slutade röka, känns som välja mellan pest eller kolera och det är just det som stör mig som fan. Man kan ju ringa "sluta röka linjen" men varför finns det inte "sluta frossa linje"? Det kanske vore något?
Varför ska hon vara extra jävligt övertrött idag och därmed inte komma till ro och somna? Ibland behöver man räkna till en miljon när man har barn. "jag vill inte ha pyjamasbyxa, vill inte ha den nappen, måste klia min rygg osv osv osv". Munnen hennes går i ett och imorgon är det jag som säger till på dagis att sovstunden där måste kortas ner eller utebli helt.
Den här dagen har varit lång, väldigt lång. Den startade redan kl 4.15 av att jag vaknade på grund av hemsk mardröm. Jag drömde att Joline blev kidnappad. Usch, den var så äckligt verklighetstrogen. De första dagarna i månaden är alltid hektiska på jobbet. Så det var full action från att jag steg in på jobbet enda tills jag klev ut.


Blev dock väldigt road av att Yade ringde för att fråga om han fick leka med x men jag sa nej, vilket ledde till att han blev jätte arg. Jag klickade han. Han ringde igen och sa skamset "jo, ja, du, vet du vart min Samsung är?". Han hade i ren ilska slängt iväg sin iphone. Han kan det där med att uttrycka sina känslor fullt ut när vi inte är hemma.

Det tog lång tid att köra hem idag för vintern har sitt hårda grepp om oss nu. Väglaget var inte det bästa och det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Jag tackar gud och mig själv för detta tankesätt, för det var inte så trevligt att tvingas åka förbi en trafikolycka.





Det var en genomfrusen Mike som kom hem tidigare idag. Han fick snällt gå upp till vinden och hämta ner julsakerna och jag tackar mig själv för att jag packade ner julsakerna så fint förra året. Inge trassel, rörigt utan bara att packa upp.


Vi gjorde en favorit i repris och klädde granen redan idag. Det kommer bli vår lilla tradition att klä granen på första advent. I år har vi inte en utan två granar, en i vardagsrummet och en mindre i hallen. Nu är det jul i vårt hus.


Till middag åt vi Mikes hemmagjorda köttbullar, ringde till tomten men Joline är nog lite rädd för tomten för hon sa "jag gillar inte tomten", så i år kan vi förvänta oss en Joline som är mindre villig till att träffa tomten på julafton.
Jag skulle julpynta hela hemmet, började litegrann och det gick väldigt bra tills jag öppnade klädkammaren. Det blev stor röj därinne men där fanns inte julsakerna. Tyvärr är julsakerna uppe på vinden och eftersom jag är livrädd att stöta på en mus där uppe så överlåter jag detta till Mike (när han nu kommer hem). Så jag och Joline tog en promenad till affären i vinterkylan.
Jag behöver leta fram alla julsaker för nu ska detta hem bli juligt. Jag föredrar att vara inomhus idag även om det är en klarblå himmel och gnistrande kyla (-10). Fattar inte hur Mike kan springa i skogen i sån här kyla.
Jag minns så väl första gången jag såg filmen "sex and the city". Det var första sommaren som jag bodde här i Dalsjöfors, jag och Micha satt i soffan framför hennes laptop. Saknar min lilla älskade Micha, vi fick en sån fin vänskap. Jag är så ofantligt glad över vad hon har lyckas åstadkomma med sitt liv, all lycka till dem. Nu sitter jag här själv (alla i huset sover) i soffan och kollar på filmen och får varm känsla inombords.
Finfina hello Kitty trosor ligger fint placerad på vardagsrumsmattan. Japp, hon är bara 2,5 år och har precis börjat använda trosor. Dock trodde jag i min enfald att tjejer började kasta trosor omkring sig när dem kom upp i tonåren. Men så fel jag hade, det börjar så fort dem börjar använda trosor.



Maja som är med i så mycket bättre är en stark kvinna och jag beundrar hennes styrka. Hennes livsberättelse berör mig. Först att hennes pappa var alkoholist och dog på grund av det, sen hennes styvpappa slog henne och hur ändå hon ändå idag står stadigt på jorden är ett tecken på att inre styrka. Barn ska inte behöva se eller bli utsatt av varken alkoholism eller misshandel, tyvärr är det alldeles för många barn som blir utsatta. Barnen är vår framtid och dem måste vi vårda ömt, dem är våra dyrbara skatter.
Efter en lång dag som har gått i ett med storstädning, handel, julpynt på jobbet, ishallen så ska jag njuta av årets första värmande glögg. Det är den första snön som är på backen, första december och första glöggen som gör att man kommer in i sanna julstämningen.


Då var storstädningen klar för den här gången. Nu känns det så mycket bättre att kunna julpynta i ett rent hem. Ett fräscht och rent hem är lika med en lycklig Ramona.


Inte lätt när man är 2,5 år och ska öppna sin allra första adventskalender. Att bara få öppna en lucka i adventskalendern inget som Joline ville göra men tyvärr har hon elak mamma som satte stopp för det.


Åh vad jag längtar till den dagen då jag får sovmorgon och få vakna själv. Det där med att kliva ubertidigt är inte riktigt. min grej. Jag är så sjukt trött just nu men som tur är har jag så fina (väldrillade) barn som. fixar kaffet åt mig.