Äntlign helg, alla här hemma är på topphumör och det är fint väder, så kan det bli bättre än så här? Inge stress, inga måsten, inge "ska bara" utan nu bara är vi och det är helt underbart. Precis så här ska en fredag vara.


Mikes stolthet sitter nu uppsatt på vardagsrumsväggen. Hans fjorton taggare som han lyckades skjuta. Vi fick kompremissa för han ville ha den ovanför sängen och jag ville ha den som klädhängare i hallen.

Måste bara få passa på och blogga lite nu när jag har lunch. Jag har fått ett erbjudande här på jobbet som gjorde mig väldigt glad. Känns bra att känna sig både behövd och önskad. I just love it.

Sen har vi även fredagsfika i vår grupp och idag var det Amandas tur att fixa fika. Hon har kämpat väl och har därmed satt ribban högt för oss nästkommande som ska fixa fikat. Det var så gott.

Då har Yade fått ännu mer presenter. Jennie och Daniel kom hit ikväll på lite fika och firande av Yades födelsedag. Han fick en fox-monster keps och en blomma (som bara behöver vattnas en gång på två månader).

Så nu kommer Yade verkligen vara malligare än malligast imorgon när han ska till skolan i nya Lee Jeans och ny fox-monster keps. Det är alltid lika trevligt att umgås med Jennie och Daniel.

Idag hämtade jag ut en paket på posten. Det var ifrån min kära kusin Helena som varit på semester i USA. Dem hade köpt ett par Lee jeans till Yade och ett par lila byxor till Joline. Lillstumpan fick även en heldress i härligt fleece. Tackar ödmjukast för det superfina presenterna. Nu vet jag en pojk som kommer vara så där lagom mallig i skolan imorgon när han kommer dit i sina nya byxor som kommer enda ifrån USA.

Den här kladdkakan är något för chokladälskare. Jag kan villigt medge är denna kladdkakan är drottningen av alla kladdkakor och mycket enkel att göra.

Du behöver:
75 g smör
2 ägg
3 dl socker
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
2 dl vetemjöl
1/2 blockchoklad
Skal av en apelsin

Gör så här:
1. Smöra och bröa en form med avtagbar kant
2. Smält smöret
3. Rör ihop ägg, socker, kakao och vaniljsocker
4. Tillsätt det avsavlnade smälta smöret i smeten
5. Blanda i vetemjölet
6. Hacka blockchokladen i mindre bitar, rör ner det i smeten
7. Riv apelsinskal och rör ner det i smeten
8. Häll smeen i formen och grädda kakan i 170 grader i ca 20 minuter

* Man kan variera chokladen, den här gången hade jag i Geshia choklad. Serveras med en klick grädde, vaniljfluff eller en kula vaniljglass.



Alltså hur tänkte jag imorse när jag tog på mig mina högklackade stövlar innan jag åkte till jobbet. Visst det ser snyggt ut till kjolen men mina fötter har vant sig att gå stadigt på jorden och inte trippa fram som en liten balettdansös. Hoppas fötterna vänjer sig snabbt. Jag tror bestämt att jag har blivit lite bekväm av mig på senare tid för några år sedan så gick jag bara i högklackat.

Nu ska jag och min nyduschade kropp lägga sig i sängen och stensomna efter att vi har haft "lille-patte-klämmar-dagen". Vi har så mycket sex nu förtiden så det är nästan så att man inte behöver raka sig där nere för allt hår försvinner av all friktion. Jag är väldigt öppenhjärtligt på min blogg.

Men på tal om hår. Det var bra länge sedan jag lät det växa ut igen till en-djungel-a-la-naturell (kan inte ens minnas när jag hade det sist). Kanske borde jag testa att låta håret få växa ut bara för att? Man måste ju ha vintermössan på så man inte blir kall? Vad säger ni, ska vi låta de gro igen?
Det är nästan så att jag känner mig som en lealös överkokt spagetti efter träningspasset. Antingen har jag blivit sämre eller så har träningen blivit tuffare (tror mer på det sistnämnda om man kolla in alla andras svettiga kroppar).

Kvällen för Yade har varit alldeles perfekt för han blev bjuden (av Mikes kompis) till att följa med på en ishockey match. Det var en överlycklig pojk som kom hem alldeles nyss. Tusen tack J för att du tog med min lille pojk.

Min söte pojk är inte som alla andra barn. När andra barn köper godis så köper Yade "bullens pilsner korv" för sina pengar. Jag frågade honom om han verkligen skulle ha det och han svarade bestämt "ja". Nu ikväll har han på egen hand tillagat sina korvar, he he.

Ja hur stora är oddsen att en av mina äldsta och finaste vänner (som jag fortfarande har kontakt med) ringer in till mitt jobb och hamnar hos lilla mig av alla oss som arbetar där.

Dagen för övrigt har flytit på som vanligt med andra ord i "duracell-fart" men inte alls stressigt på något vis. Jag har inge mer vettigt att skriva idag så jag slutar här *hej hej*.

Hmm, det är nog så att jag har min alldeles egna pyskolog i Lina. Hon får mig att se saker ifrån en helt annan synvinkel. Jag är inte van att få råd utan jag är den som ger råd.

Uppenbarligen framgår det allt för tydligt att jag lägger ner all min lediga tid och själ på barnen. Lina fråga mig rakt ut "När gjorde du och Mike något på tu man hand"?

När jag satt där och funderade så sa hon "ja, du ser allt för länge sen. Kanske dags att ni åker iväg och gör något bara ni två". Snacka om att jag fick en tankeställare.

Det har varit en rivstart på denna veckan. Först jobb, som vanligt får man väl lov att säga. Därefter hämta barnen och tillbaka in till stan för Yades födelsedagspengar brann i fickan. Med en stor beslutångest så valde han tillslut det han tittade på i första affären, fingercyklar med ramp.

Väl hemma igen så hade Mike börjat med middagen (tur att jag har han och att han lagar god mat). Jennie kom över och vi tog en snabbfika innan vi stack vidare till träningen. Väl hemma igen har jag diskat, plockat undan, blogga och ska snart hoppa in iduschen och sen i säng.


(och tandläkar besök är inbokad till den 11 oktober, hua mig).
Det är inte alltid så lätt att ta kort. Speciellt om kortet ska innehålla tre små bedårande barn som ska vara så där sockersöta som dem bara kan vara och helst ska dem vara det samtidigt och på samma bild. Det går minst tre mindre bra bilder på en bra bild.



Dock älskar jag dem lite "mindre bra" bilderna också för dem är charmiga på sitt sätt. Dem bilderna visar det verkliga livet och det är just det som jag älskar så mycket. För vem vill leva i en illusion där allt är så himla perfekt?
En timme innan Alex, Sandra och Dennon skulle komma stod Yade och tittade ut genom fönstret för att kolla när dem skulle komma. Oj vad glad han blev när dem kom. Jag fick chansen att pussa och krama på lille Dennon, som jag har saknat honom.


Därefter kom Mange, Lars och Susanne, Göran och Britt-Marie. Det blev tårtkalas till Yades stora förtjusning. Jag är så himla glad och tacksam för all uppvaktning och presenter som han har fått. Det betyder mycket för mig (och säkert för han med).

Idag är det kalasdags för lilla Yade. Allt är förberett och klart, på så sätt så slipper jag onödig stress. Yades pappa, bonusmamma och Dennon kommer hit och det är stort för Yade.

Helst av allt så vill jag bara sova för jag är så himla trött. Joline har haft en jobbig hosta i tre nätter och därmed ingen vidare sömn för min del. Hoppas på att hon slipper hostan snart.

Först stod det städ på mitt schema och det tog sin tid innan det blev klart. Anledningen att det tog tid var för att Joline plockade fram allt jag plockade bort, hon kladdade ner där jag hade torkat av och hon var hack i häl hela tiden.

Sen blev det mat och därefter blev det mycke meck med Yades tårta. I år ville han ha en "fox-tårta" både ansikte och bokstäver. Nu är den äntligen klar och nu som först kan även jag få lite soffhäng framför tv.


Jag och Yade hade en "egen-tid" och den tillbringade vi i Fristad barnloppis. Det var fullt med folk redan vid öppningen kl 9. Vilka fynd vi gjorde, helt galet billigt. Slutnotan hamnade på endast 235 kr. Därefter åkte vi till Maxi för att handla till morgondagens kalas och vi passade även på att fika lite vid cafterian. Till sist hamnade vi hos Lars och Susanne.



För endast 235 kr fick vi följande saker:

Till Yade:
1 par Skridskor
1 par oanvända Skor
1 Skjorta
5 par T-shirtar
2 par böcker
1 par skidhandskar
1 skjorta
1 gossedjur

Till Joline:
1 tomteklänning
1 jeans tunnika
5 par byxor (2 jeans 1 manchester, 1 mjukisbyxa och 1 militärbyxa)
5 par strumpbyxor
3 par strumpor
2 par vantar
1 vintermössa
1 mockasiner
1 "sara" docka
1 mam nappflaska
Vad snäll jag känner mig för nu har jag gjort frukost till alla. Det är inte varje dag som jag är så här snäll, men ibland kan även jag överraska. Ibland måste jag få skämma bort mina nära och kära.


Måste bara bjuda på en bild från igår. Mike frågade om Joel ville sitta på hans axlar men det ville han inte. Några andra som ville det var både Yade och sen Marcus.

Varför ska man inte få sova eller ligga och dra sig i sängen bara för att det är lördag liksom? Det är nog frågan jag ställer till Joline som tvinga upp mig i ottan på en lördag.

Äntligen är den efterlängtade fredagen här. Jobbet flöt på och tiden liksom sprang iväg. Kanske beror det på att jag har Lina där för vi har så sjukt roligt ihop. Alla borde ha en arbetkompis som Lina för då hade alla älskat att gå till jobbet.

Sen hämta jag upp Joline och vi plockade upp Yade och hans kompis för att sen åka in till höstmarknaden inne i stan. Det blev fynd i form av handväska, t-shirtar, leksaker och självklart lite brända mandlar.

Nu ikväll blir det middag här hemma med grannen och hans barn. Grannen hade köpt superfina presenter till barnen så på barnens vägnar så jag tackar ödmjukast för dem. Underbar fredag helt enkelt.

Jag har skrattat så mycket ikväll så jag kommer att få träningsvärk imorgon. Det som slog allt var när Yade skulle läsa högt vad jag hade skrivit på lappen till hans fröken.

Så här läste han: Hej! Yade ska följa med x efter skolan.Muuhhuu Ramona

Det stod: Hej! Yade ska följa med x efter skolan. Mvh Ramona

Efter att vi förklarade vad mvh betydde så började Yade skratta också. Åh herregud vad jag älskar den grabben. Så i fortsättningen kommer väl jag få heta muuhuu Ramona. Så länge jag inte ser ut som en muuhuu så är jag nöjd.

Det har varit en så lugn och så där alldeles underbar eftermiddag/ kväll. Eftersom Yade fyller år idag så fick han bestämma vad vi skulle äta till middag. Och det blev *trumvirvel* köttbullar med makaroner. Medans jag fixade undan disken så hjälpte Mike till med att skruva ihop Yades bil.

Sen åt vi en sån god tårta, om man nu får säga det själv. Joline åt som en galning och blev hysterisk när hon inte fick mer. Kanske blir det så när barn inte får äta sötsaker i vanliga fall. Det varit så underbart att vi alla fyra faktiskt har umgåts på en vardag för det tillhör inte vanligheten.

Min tand dödar mig och tandläkaren har inte ringt tillbaka. Tror allt jag får ringa dem igen för nu ska tandj*veln bort, så enkelt är det. Jag kan bara be en stilla bön och hoppas att det inte blir allt för dyrt för det har jag inte råd med. Men det borde vara billigare att dra ut tanden än att göra en rotfyllning. Som sagt jag får ringa dem senare.

På tal om annat, nu vet jag hur jag ser på en tjej om hon är homosexuell eller inte för jag har fått inside-information. Lite roligt är det för nu gör jag inget annat än och "letar" tecken på de människor jag misstänker är homosexuella. Och dem i sin tur måste nog undra om jag är helt dum i huvudet så som jag stirrar på dem.
Vi sjöng med vår vackra stämma "jag mår han leva" för lille Yade som låg och låtsas sov i sängen. Med ett härligt leende studsade han upp ur sängen. Han fick öppna alla sina presenter och äta sin tårta nu på morgonen. Det var så underbart härligt att se han så himla glad och lycklig.

Dagen har gått i ett. Först jobb, sen hämta barn, handla, laga mat, diska, dammsuga, hjälpa Y med läxorna, underhålla lillskiten, träna, hänga upp tvätt, slå in paket, fixa en liten tårta, duschat, fixat inför morgondagen och nu ligger jag i sängen.

Tänk att imorgon blir vår älskade pojk hela 9 år. Det blir tidig uppstigning för vår del eftersom Mike så gärna ville vara med att sjunga för Yade och se han öppna alla presenter som redan ligger framme på vardagsrumsbordet. 

Mina påsar stora som ica-påsar under ögonen vittnar om att natten inte har varit till min fördel. Det jag tidigare trodde var "tandvärk i sitt esse" var rena barnleken jämfört med natten "tandvärks-bravader". Så idag ska jag ringa till tandläkaren för det finns liksom inget annat att göra.

Ha ha ha det här är helt sinnesjukt. Den mest udda tisdag jag har varit med om på länge. Kan väl påpeka att Microlaxen fungerade alldeles utmärkt. Istället för en lugn tv-kväll så sitter jag på toa och kallsvettas. Tandvärken är i sitt esse just nu, känner mig som pigan Lina i Emil i Lönneberga när hon fick tandvärk. *snälla gud hjälp mig*
Borde döpa om den här bloggen till "sjuka Ramona bloggen" eller nåt sånt för det är så det känns just nu. Vad är det för fel på mig? Tanden värker, rumpan har gått i bajs strejk och jag är bara så trött på dessa åkommer. Jag har inte tid med sådana här besvär. Nu har jag iallafall varit nere i affären och köpt Microlax och hoppas på att det kan sätta fart på nr 2. Önska mig lycka till.

Jag ringde tandläkaren, men dem hade hunnit stänga så jag får ringa imorgon istället. Det blir bara värre och värre för varje dag så nu skiter jag fullständigt i hur rädd jag än må vara för den här smärtan är olidlig. Fy f*n säger jag. Ut ska tandj*vel så jag slipper denna smärta.
Ikväll så var det dags för ett litet gympapass. Det kändes mycket bra och det var så himla välbehövligt. Skönt att ha älsklingen hemma igen så man får lite hjälp, allt blir ju så mycket lättare när man är två.

Jag sitter här med tandvärken som är i sitt esse och imorgon ringer jag till tandläkaren *lovar* för att fråga hur mycket det kostar att dra ut skiten. För en rotfyllning på 5500 kr har jag inte råd med.

Men sen är jag lite fåfäng "hur jag nu kan vara det med denna värk". Vad tror ni kommer det synas mkt om jag drar ut den? Det är tanden som pinnen pekar på (4:e tanden fr framtanden i överkäken).



(nu fick jag gapa sjukt mycket för att visa vilken tand det gäller, jag har egentligen en pyttemun).
Jag gjorde ett certifak prov på jobbet och fick alla rätt, inte illa pinkat. Sen tog jag emot mina första samtal på säkert 2,5 år (utbiladade innan jag gick på mammaledighet) och även det fixade jag. Skulle egentligen ha gått på möte angående ett nytt projekt men fick ställa in det för det blev väldigt tight med tid.

På tal om tandvärken, den har verkligen eskalerat (kanske för att jag tänker på den hela tiden). Idag damp det ner ett brev ifrån min tandläkare. Dem hade bytt namn, är inte det ödet?. Den här månaden finns det ingen som helst utrymme i pengakassan för ett tandläkarbesök då jag bara får en halv FP-peng.
Undrar hur länge jag klarar av att ha tandvärk innan jag ger efter och bokar tid till tandläkaren? Smärtan kommer och går så när det inte gör ont så tänker jag "ähh det där är ingenting". Men när tandvärken visar sitt sanna jag så är jag inte tuff alls. Jag kanske borde ringa den där förbasakde tandläkaren, synd att jag är så satans rädd för tandläkaren.
Läste morgontidningen och såg att jag var med i tidningen för det handlade om Toarpa dagen. Eller rättare sagt mina ben var med i tidningen. Check this out.

Det blev ingen sovmorgon idag, väckarklockan bestämde sig att vakna kl 6 så det var bara att kliva upp. Man hinner med ganska mycket när man kliver upp så tidigt. Jag spelade in Joline när hon stod och dansade, hon är ju bara för söt.

Yade är dock en riktig sjusovare så han sover fortfarande och jag kan villigt erkänna att jag är lite avis på han. Idag får det bli en sån där skön slappar söndag utan en massa måsten och krav, japp så får det bli.

Okej, nu känner jag mig som världens sämsta morsa. Här har jag gått och gnällt på att Joline har sovit så dåligt i några nätter.  Inte så konstigt att hon har sovit kasst när hon har fått två stycken kindtänder samtidigt. Hon gav igen på mig genom att bita mig i fingret och inte släppa taget.

En stark kvinna reder sig själv med lite hjälp på traven. Det har varit väldigt lärorikt för mig att inte ha Mike hemma. För nu kan jag fixa trycket i rören så vi får varmvatten och jag kan byta ut proppar som har gått i proppskåpet. Nu behöver jag bara lära mig elda i pannan och sen blir Mike överflödig här hemma, ha ha ha.
Det här med ensamhet är inte min grej och nu är jag ofrivilligt ensam. Yade är hemma hos en kompis, Joline sover och Mike kommer inte hem förrän imorgon kväll. Jag kommer mig inte för att påbörja något nytt projekt så jag sitter i soffan och tycker synd om mig själv. Någon som komma och hälsa på?

Jag har lyckas göra nr 2. Det var otroligt befriande och nu är jag som en helt ny människa. Det fem dagarna som rumpan var blyg var ingen höjdare och jag hoppas att den inte gör om det igen.
Jag och barnen har varit ute på äventyr hela dagen. Med medhavd matsäck åkte vi till Ramnaparken och dess museum. Det var roligt att se alla husen, utklädda tanter och väveri.



Vi hittade även en stor lekplats så självklart så vi passade vi på att leka där. Efter vår tripp åkte vi till Lars och Susanne för lite "tjöt" och lite fika på det. Underbart väder ute också.



Sen vidare till Toarpa dagen. Yade bodde i hoppborgen, Joline lekte med ballong. Vi träffade "vårt" gäng och vi kollade på bollracet. Vi avslutade med en titt i Almedals musem.

Vi alla fick sovmorgon enda till kl 7.30 och det mina vänner det kallas för lyx. Synd att klaga även om en extra timme till inte hade skadat. Idag blir det ut mot nya äventyr, spännande som attans.
Okej det är bara att inse att man börjar bli ett moget äppel, det är livets gång liksom. Sen får jag ett och annat upplyftande "har du legitimation" varje gång jag ska köpa cig som får mig att inse att jag måste se yngre ut än miin ålder (som en barnrumpa med andra ord).

Men nu till det allvarliga och det är mina älskade föräldrar. Min mamma och pappa har hela mitt liv varit väldigt aktiva små duracell-kaniner (kanske därför jag är en duracell-kanin, för man lever som man lär heter det väl?). Nu lever dem ett varsitt liv med sina sjukdommar.

Jag blir arg för det är så fruktansvärt orättvist. Varför ska mina älskade föräldrar bli drabbade av den ena skiten efter den andra? Varför kan inte dem få leva ett friskt liv? Varför måste sjukdommar ta överhand? Dem är tyvärr för envisa båda två för att ens inse allvaret.

Dem har ju trots allt lyckas uppfostra oss alla (4) barn till dem människor vi är idag. Utan för att skryta så har dem lyckas j*vligt bra med oss barn. Vi alla är välmående, lyckliga och har bra liv. Så säg mig varför är livets så orättvist? Dem om något förtjänar bara det bästa.
En helt perfekt eftermiddag med barnen och med största sannorlikhet en ännu bättre kväll. Det var inte så dumt med hemmagjorda köttbullar och makaroner, tur att jag lyssnar på Yades matförslag.


För er som är intresserade av följetången "Ramona kan inte göra nr 2" så kan jag bara meddela att problemet kvarstår och om jag inte kan bajsa snart så kommer hela kroppen fyllas med skit. I need help.

Mina första arbetsvecka är över. Den kan summeras till följande: ovan och lite vilsen i början till att bli varm i kläderna och en i gänget igen. Frågade Yade vad han ville ha för mat så här på en fredag och hans svar blev tråkigt: hemmagjorda köttbullar med makaroner, så det får det bli.

Nu ska jag ta hand om Joline som drar i mitt ben och kör någon slags operasång i alla tonarter. 

He he skam den som ger sig, det gick att veckostäda med Joline i famnen. Hon var nöjd och jag är nöjd nu. Det är bara torkning av golvet kvar sen är det klart. Så skönt att ha fått det gjort för jag hatar att ha sånt hängande över mig.

Klart att det inte är lätt för lillfisen. Det är så mycket nytt i hennes liv som hägrar just nu. Imorgon ska vi ha fredags mys, god mat, tända ljus och lite annat gott. Vad jag längtar till morgondagen. Jag är så lycklig tillammans med mina barn.
Om Joline bara kunde förstå att man ska sova om nätterna så skulle hon inte bli så satans övertrött vid den här tidpunkten. På dagis flyter allt på och hon verkar trivas väldigt bra. Dock har hon blivit så extremt mammig, vi snackar mammigare än mammigast. Idag fick jag ha henne i famnen medans jag stekte pannkakor.

Mina planer för kvällen är omplanerade. Det var tänkt att jag skulle veckostäda här hemma men när Joline inte viker en tum ifrån min sida så får jag bara inse att skiten får vänta. Jag visste att barn kunde bli lite extra mammiga vid början av dagistiden men inte så här mammig som lilla Joline har blivit.

Det kanske råkade bli lite för mycket kvällsmat i magen. Jag har hamnat i matkoma men rostat bröd är ju bara så gott och det är tur att jag inte är det allt för ofta. Ibland får man unna sig lite gottis. Nu ligger jag och päser i sängen och kollar på TV.

Mike sida av sängen ekar inte tomt utan där ligger lillekillen som snarkar och Joline ligger i sin säng och gnisslar de få tänderna hon har. Alla dörrar är låsta, fönster stängda och jag har "tillhygge" om utifall att någon obehörig kommer hit.
Jag tror min inskolning att kunna vara med i ett vuxet socialt umgänge är över nu. Jag känner mig inte lika lost bland andra vuxna. Saknar karln min, det är nog bara för att jag vet att det är flera dagar kvar innan jag ser honom igen.

Joline som är rena vattendjuret skrek sig nästan blå för hon ville inte bada alls (vattnet var precis lagom). Samtidigt började Yade tjafsa för att han inte ville göra läxorna. Jag räknade till tio men det hjälpte inte, jag fick ett utbrott.

Jag gillar inte när jag blir arg för jag gillar inte att skrika på barnen. Jag vet att det inte är ett dugg pedagogiskt att skrika, men ibland blir det för mycket och jag är inte mer än en människa. Tur man kan kramas och säga förlåt iallafall.
Jag blir gräsänka idag. Det är väl så det heter när karl i huset ska vara borta hemifrån? Så i några dagar kommer jag att leva som en ensamstående mamma vilket innebär att det inte blir någon träning för mig ikväll.

Och på tal om annat så har jag fortfarande inte kunnat göra nr 2 fast att jag har drukit sån där sjukt äcklig oral lösnings medel. Kanske får jag testa lite äcklig lavemang snart, går det att köpa receptfritt på apoteket?
Den här gången ska jag inte snacka om Jolines bajs utan mitt egna. Nu till det sjuka, i 1,5 år som jag har varit hemma så har jag inte haft några problem med att göra nr 2, det kom direkt på morgonen efter morgonkaffet. So far so good.

Men nu när jag återgått till jobbet så har min kropp gått in i bajs strejk precis som innan jag gick på mammaledigheten. Varför gör min kropp så här? Min mage är så svullen och jag har försökt att bajsa men som max har jag fått en kaninplupp.

Jag vill inte ha en sån där strulmage som bara får för sig att bajsa en gång var tredje/ fjärde dag.
Jag går från klarhet till klarhet på jobbet, glödlampan har tänts många gånger uppe i skallen och numera känns det som de 1,5 åren jag varit "borta" ifrån jobbet bara var en dag. För övrigt så har det varit en betydligt bättre idag och det beror nog väldigt mycket på att några härliga "gamlingar" var på jobbet.

Yade blev "sur" för att jag kom fem minuter för tidigt och hämtade han medans Joline gjorde en favorit i repris och började gråta med händerna i luften "juste du lämna mig här och jag har saknat dig". Vem kan klandra henne, hon vet ju inte att man ska gråta när man lämnar henne och inte när jag hämtar henne.

Kvällen har jag tillbringat i skolan på ett föräldrarmöte. Jag var dock tvungen att gå mitt i rektorns tal för jag skulle hämta Yade ifrån scouterna. Julio som rektorn heter är en väldigt bra rektor, dock måste han nog älska sin röst för han vet inte när han ska sluta prata. Nu blir det äntligen lite soffhäng för mig.
Det var betydligt jobbigare att kliva upp idag, fast å andra sidan det tyckte inte Joline för hon vaknade alldeles för tidigt. Skit väder ute också. Upp med smilbanden och se glad ut får bli mitt motto idag. För det blir ju vad man gör det till, inte sant?

Nu blir det jobb, massor av jobb.
Då är första aretsdagen avverkad. Jag har suttit på utbildning hela dagen och minnet kommer tillbaka mer och mer. Lite roligt att den som jag en gång har utbildat nu får utbilda mig. Dock känner jag att jag har nog levt i min egna lilla "mamma-värld" och behöver ha inskolning i det här med att vara i ett vuxet socialt umgänge.

Jolines första riktiga dag på dagis hade gått hur bra som helst och återigen när jag kom för att hämta henne så började hon gråta som i "ja juste du lämnade mig här innan och jag har saknat dig". Nu läsläxning, middagsmat, innebandy för Yade och lite senare ikväll ska jag iväg på ett litet träningspass. Härlig måndag.
Att Joline skulle sova hela natten är som att önska sig högsta vinsten på lotto. Som hon bökade runt. Så jag kommer garanterat vara som en zombi första dagen på jobbet eller inte. Jag har tidigare klarat sömnlösa nätter och hållt ut hela dagen lång så lär jag nog göra det idag också.

Då är allt klart för morgondagens bravader. Lunchlådan väntar i kylskåpet. Min, Yades och Jolines väskor är färdigpackade och står klara i hallen. Morgondagens kläder är framplockade, likaså allas ytterkläderna och skor för det finns väl inge värre än att springa runt som en yr höna och leta saker på morgonen.

Tur man är uppväxt med en mamma som alltid försov sig, för på så sätt har jag lärt mig att göra klart allt kvällen innan. Allt för att skapa harmoni och en bra start på dagen. På tal om annat så har vi haft en super mysig söndag. Vi drack te och åt tekakor framför TV. (Mike har nog slagit i huvudet, vilken förändring)

Då var det dags att damma av min handväska som har legat i klädkammaren i si så där 1,5 år. För imorgon så tror jag inte att jag har någon större nytta av skötväskan på jobbet. Mina känslor är väldigt blandade just nu och jag vet inte riktigt vad jag känner.



Jag har verkligen njutit av de senaste 1,5 året. Den här tiden har berikat mig med så många fina minnen. Minnen som sömnlösa nätter, oro, bajsblöjor, glädje, lycka, harmoni och bara det att kunna finnas där för mina barn till 110 procent. Nu väntar en helt nytt liv.
Vi alla åkte till Lars och Susanne. Dem hade gjort hemmagjord äppelpaj och den var hur god som helst. Eftersom min skrivare är slut på färg så skrev Susanne ut kort på Joline som jag ska ha med mig till dagis imorgon. Vi fick även med oss hemmagjord äppelmos, egenodlad paprika och gurka. Dem är så underbara mina svärföräldrar.

Alltså nu måste Mike ha slagit i huvudet på riktigt för nu börjar han bete sig väldigt annorlunda gentemot den slapptasken jag är van att ha här hemma. Jag är glad (förbaskat glad) men jag funderar väldigt mycket varför detta beetende kommer nu? Borde jag bli orolig nu? F*n heller, det här är nice.


Igår diskade han och *trummvirrvel* vek in tvätten OCH la in det i garderoberna. Idag tog han Joline (kl 6) och lät mig få sova till 7.45 och kommer in med frukost på sängen. Jag får oväntad hjälp ifrån min karl och han gör det helt självmant! Han är inte utbytt heller, för det har jag kollat upp.
Alla sover för utom jag. Men min kväll är räddad för jag kollar på Dygnkåt och hur helig som helst med Mia Skäringers som går just nu på SVT1. Jag skrattar så tårarna sprutar, hon är ju helt underbar.
Det verkar som om varenda kotte jag känner är ute och partar. Själv sitter jag här hemma med en gnällig Joline, hon har varit "pain in the rumphål" hela dagen och då menar jag verkligen hela dagen. Tror det är tänder på G, förkylning eller något sånt. Jobbigt som f*n.

Så mitt humör har inte varit på topp idag, hur lät är det att ha humöret på topp när man kämpar i motvind? Yade har varit min riddare idag han har hjälpt mig så himla mycket, han är en ängel utan vingar och vad skulle jag göra utan han? Han är världens bästa storebror.

Kanske borde jag vara på dåligt humör oftare för Mike har både fixat maten och hör och häpna han diskade också. Han måste ha slagit i huvudet.
Igår eftermiddag var det stora målardagen. Då gick jag på möblerna och den stora ramen i matsalen. Idag hade allt torkat och jag fick äntligen ställa tillbaka sakerna på sin plats. Tänk att min home make over resa började med att jag bytte till vita gardiner. Även om allt inte är klart så är det mer vitt än svart här hemma. Fiiint sörrö.

Före och efter bilder:




Före och efterbilder:

Ny dag med nya äventyr. Sen vad det blir för äventyr återstår att se. Nu ska jag busa med mina älskade och tyvärr extremt morgonpigga barn (Joline vaknad kl 5.30).

Mike kom hem, gjorde mat, åt och gick och la sig för han ska upp tidigt imorgon för att jobba. Det känns som om vi inte träffas speciellt ofta nu för tiden, en timme här och en timme där. Vi typ delar säng bara. Tur man har barnen iallafall. Ikväll har jag och Yade haft riktigt mysig fedagsmys med både chips, läsk och tv-kväll, min undebara pojk.

Städerskan på Jolines dagis har en dotter som går i samma klass som Yade. Hon sa att både hennes dotter och en annan tjej var kär i Yade. Självklart kunde jag inte hålla min mun stängd utan var bara tvungen att berätta det för han. Han blev jätteglad och han lovade mig att inte säga något för detta sa jag till han i förtroende.
Bättre sent än aldrig, så heter det väl. När jag precis blev mammaledig så skaffade Mike Canal+ Hits bara för att jag skulle kunna fördriva tiden med några bra filmer på dagarna. Inte en enda gång har jag kollat på den kanalen förräns just nu. Dem visar ju Sex and the City 2. Mmm jag myser.

Min älskade personal shopper Jennie har varit i farten igen. Den här gången fick jag tre klänningar, två par strumpbyxor och ett par strumpor. Allt helt i min smak som vanligt. Tusen tack Jennie för att du finns i mitt liv, love u.


Idag var en sån där dröm dag för både Joline och mig angående inskolningen. Hon hade inte varit ledsen alls utan haft en riktigt trevlig stund där. Jag kom lite för tidigt så jag gömde mig i hallen för invänta att hon skulle äta färdigt. Det var så skönt att höra hur glad hon var. Skönt!

Jag tjuvlyssnade på Jolines "pladder" vid matbordet. Hon och ett barn till satt och snackade som tvillingarna på Comhem reklamen (synd att jag inte kunde filma det). Allt känns perfekt och i samråd med alla inblandade kör vi vanlig dag på måndag. Det får bära eller brista.

Det var menat att Yade skulle få sin höstjacka i födelsedagspresent, men imorse när jag såg han ta på sig sin urväxta jacka så kände jag att han skulle få den idag istället. Så lycklig han blev och jag tror att jag gjorde hans fredags lite extra rolig. Är han glad så är jag glad.

Återigen en eftermiddag/kväll som har gått i ett. Först hämta Yade, sen tennis, sen matlagning, sen läxförhör med Yade, sen baka äppelpaj, sen undanplock, sen dammtorkning, sen dammsugning, sen städa toan, sen bus med barnen, sen mata Joline, sen natta Joline, sen blogga under tiden jag nattar Joline, sen hänga tvätt, sen torka golven och sen soffhäng.

Kan bara påpeka att städning i detta hem känns så underskattat. Jag plockar undan hela tiden men sakerna ligger utspridda lika fort igen. Diskhon blir lika full med disk lika fort som jag har diskat, jag tvättar som en dåre mer tvätten tar aldrig slut. Jag torkar, dammsuger och håller på men det känns som skiten försvinner i fem minuter och sen är den tillbaka igen. Why?
Precis som Ingela skrev i sin kommentar så har nog nyhetens behag lagt sig och separationsångesten är på maxnivå för både mig och Joline. Som jag trodde och hade på känn så var Joline väldigt ledsen vid uteleken men väl inne så var det en glad Joline igen för där fanns de ordinarie fröknarna.

Jag pratade lite med dem om angående inskolningperioden och dem tyckte att vi skulle köra vanlig dag på måndag (7.30-15). Beslutet ligger i våra händer. Det lutar åt att vi kör vanlig dag på måndag, fast det återstår och ser hur morgondagens vistelse blir. Jag har en sån beslutångest, vad ska jag (vi) göra?
Idag kändes det inte alls bra att lämna Joline. Jag såg hennes stora fina blå ögon titta på mig och den stora tankebubblan "ska du lämna mig här igen". Hon var inte långt ifrån gråten. Jag stålsatte mig, vinkade glatt hej då, vände mig och gick utan att titta bakåt fast att jag hörde hennes snyftningar. Åh, det gjorde ont i mitt moders hjärta.

Ingen bra känsla alls. Vet inte om det var det röriga intrycket och/eller om det var för att den ord. inskolnings fröken skulle iväg på planeringsmöte. Det känns som jag blivit blödigare på äldre dagar. Det är inte skoj att sitta här hemma själv och vänta. Jag kollar klockan hela tiden och vill bara åka och hämta hem henne
Lillskiten vaknade första gången kl 5.30 och eftersom hon vägrade att somna om så fick hon lägga sig i våran säng. När Mike klev upp så fixade han välling till henne, hon åt och somnade om.

Nu är det lögn i hel*ete att väcka henne. Hon måste tycka det är alldeles underbart att sova. Men om en timme ska vi vara på dagis och innan dess ska hon ha frukost och helst ha bajsat också.

Jag har tänt lampan, hostat högt, puttat på henne men hon bara sover vidare. Nu får jag ta till: Joline det är dags att vakna!. Bra övning till nästa vecka då allvaret börjar med jobb och sånt tjafs.

Den här förkylningen har legat och grott i kroppen i en vecka. Lite snorigt, lite ont i halsen, lite vissen i kroppen men den bryter liksom inte ut. Så jobbigt det är, bryt ut eller försvinn.
Åhh, min älskade Dennon ringde hem nu ikväll. Han har det super mysigt utomlands och stormtrivs. Han berättade hur han satt under en palm, åt glass och tyckte det var konstigt att det blev mörkt så himla fort på kvällen. Det är roligt att han har det så himla skoj och jag blev så lycklig när han ringde (dem har en mobil med nytt kontannr så jag har inte kunnat ringa dem alls).

Jag plockade upp en jätteglad liten tjej på dagis, det hade gått jättebra. Sen vid klockan 14 var det dags att åka iväg och plocka upp en superglad pojk och vi alla åkte till "mamma träff". Vi hade så mycket att ta igen sedan sist och det blev många överraskningar och glad nyheter, shit vilken grupp vi är.

Sedan hem, laga mat, hjälpa Yade med läxor, äta, lämna barnen till svärföräldrana och träna. Träningen kändes rejält idag och det var med en gelekropp jag åkte och hämtade barnen. Nu ska Joline nattas, snart Yade, tvätten hängas upp och jag ska hoppa in i duschen och sen får jag slappa. Phuuu!!
Nu när skolan har börjat igen så vet många med mig att det massor av åkommer tillkommer som till exempel löss. I skolan här har dem anordnat en "lus dag" då dem omber oss föräldrar att gå igenom barnens hår. Tack vare Buzzador så har jag fått den stora äran att buzza om AntiLice. Här kommer fördelarna med AntiLice:

* Lösningen tränger in och torkar i lössens och äggens andningsvägar så lössen kvävs
* Det bästa är att det finns ingen risk för resistens utveckling
* Är vänlig mot känsliga hårbottnar
* Enkel att använda


Gör så här:
1. Applicera direkt på torrt hår
2. Massera in lösningen i 5 min, borsta håret
3. Låt lösningen sitta i minst 8 tim
4. Tvätta med vanligt schampo
5. Kamma håret med luskam
6. Luskamma håret igen efter 3-4 dagar, Klart!

Alla barnen skulle ut och leka när vi kom till dagis. Först var Joline jätte glad men sen snubblade hon till och då var det som om hela världen skulle gå under för henne. Då klamrade hon sig fast på mig som en igel och med minen "mig lurar du inte så lätt, du tänker lämna mig här".


Fröken tog Joline som inte protesterade och bad mig gå och inte komma tillbaka förrän kl. 11.50. Helt plötsligt så har jag en hel timme för mig själv, vad ska man göra då? Jag hade kunnat börja röja undan här hemma men istället sitter jag med en kopp kaffe och äter en bit choklad.



Idag måste Mike ha varit på ett strålande humör för han fixade Jolines välling, tog in tidningen och sparade sista kaffet till mig. Det är vid sådana här stunder jag stannar upp och tänker "wow vad jag älskar honom". Jag tar inte sådana små underbara "tjänster" för givet och kanske är det därför jag blir lika glad varje gång det sker.
Det här med tisdags syndromet har gått i arv. Min söta älskade Yade har varit allt annat än söt idag. Han har satte sig på tvären och tjurade värre än inlagd surkål. Kan det vara 9 års trots, finns det något som heter så?

Det började redan imorse, han ville inte ha "dem" jeansen, den tröjan eller äta sin frukost. Efer skolan ville han INTE göra läxorna och ville inte ha "det" mellanmålet. Ingenting dög åt han alls. Allt jag gjorde var bara FEL!

Jag tycker det är helt okej att barn visar olika slags humör för dem har också känslor som dem måste få ut. Men nedvärderande ord är något som jag aldrig kommer acceptera. Där satte jag ner foten och sa STOPP.

Hur som helst, jag har tålamod som heter duga. Men idag brast det totalt när han började skrika åt mig!!!. Då gick han över gränsen och för han blev det in på rummet direkt. Efter 30 min kom han ut gråtandes och sa Förlåt.

Bara att inse att jag har iallafall uppfostrat han väl för efter lite betänketid kom han ut och gav mig en stor varm kram och sa "förlåt". Min älskade pluttunge kanske har fått ärva "den förbaskade tisdags syndromet", not good.
Kalender, viktiga skolpapper, förskolepapper, scheman, telefonnummer och så vidare brukar man ha uppsatt på väggen eller på kylsåpet. Det kan se väldigt rörigt ut. Då kom jag på att insidan av skafferidörren är den perfekta platsen. Dels är det lätt tillgängligt, man slipper det rörigt intrycket och man har allt samlat på ett ställe.

Allt gick kanon till sista två minuterna innan jag kom tillbaka till dagiset. Det började med att Joline ville ta ett annat barns napp och när hon inte fick det blev hon jätte ledsen. Det tar nog ett tag innan hon lär sig mitt och ditt. Väl uppe i frökens famn så lugna hon ner sig.

När jag visade mitt tryne för henne började hon gråta något så fruktansvärt och snoret åkte in och ut igenom ena näsborren. Sen när vi lämnade galonbyxorna inomhus så var det som ingenting hade hänt och hon kröp iväg. Så det kändes bra att det inte var värre än så.
När vi kom till dagis så sken hela Joline upp, hon måste tycka det är riktigt roligt att vara där. En halvtimme stannade jag kvar och sen blev jag utvisad från dagis. Nu är lillstumpan helt själv på dagis och jag står runt hörnet och tjuvkollar. Helt plötsligt så står jag här ensam utan barn vad gör man då?

Jag har träningsvärk, men bara i ena axeln och hur konstigt är inte det då? Jag som trodde att jag inte skulle kunna gå idag så som jag tog i igår. Fast det kanske kommer.

Just nu äter Joline och jag frukost, hennes kläder är framplockade och ska packas ner i en liten dagisväska och snart går vi iväg. Idag ska hon lämnas själv där en stund.

Jag lämnade en extremt mammig Joline hemma hos Mike och gick till terminens första träning. Inför varje låt gick dem igenom alla steg och sen körde vi. En mjuk start som med största sannorlikhet kommer att ge en grym träningsvärk imorgon.

Jag var inte själv på träningen. Jennie hittade dit och även Anneli och hennes mamma. Mitt upp i allt hoppande började jag asgarva för jag upptäckte att jag har en hängrumpa utan dess like som guppar fruktansvärt mycket när jag hoppar.

Nu TV kväll och sen utföra lite förberdelser inför morgondagen.
Nu har mamma blivit inlagd på sjukan igen. Tydligen så tål hon inte den nya medicinen som har fått för hon spyr och mår illa av den. Hennes värden var kassa också. Nu ser du mamma till att tillfriskna fort, blicka framåt och du låter f*n inte sjukdommen ta överhand *åh hör sen*
Nu är det bara en vecka kvar av min mammaledighet. En ynka liten vecka kvar och sen är det över med "långledighet" enda fram tills jag blir pensionär. Hur ska jag ta vara på den här sista veckan? Usch, jag kan inget annat än bli lite sentimental.

Det känns som om man måste ta vara på det fina vädret så jag har packat ner lite fika och nu är jag och barnen på vår nyfunna lekpats. Det kan låta lite kliche och "präkt-varning" men jag älskar verkligen att vara med mina barn. Dem ger mig så otroligt mycket och vad hade jag gjort utan dem?


Idag om några få timmar så sitter Dennon på flyget tillsammans med sin pappa, bonusmamma och deras vänner på väg utomlands. Tänk vilken upplevelse han kommer att få, synd bara att jag har en liten Yadeplutt här hemma som är lite ledsen över att han inte fick följa med. Men men sånt är livet. Jag hoppas iallafall att Dennon får en alldeles underbar vecka.
Joline vaknade redan vid kl sex idag och jag var knappt människa då och som mamma har man alltid jour så det var bara att kliva upp. Fast helst av allt hade jag velat ligga kvar i sängen med min huvuvärk och igentäppta näsa. Efter två alvedon så mådde jag mycket bättre. Idag blir det en riktig slösöndag för det är det enda som jag orkar göra.
Hur j*vla underbar är inte denna låten. Man ska allra helst lyssna på den i en sprillans ny bil som är lika ny som en nybytt blöja och där man känner doften av ny fräsch härligt läder och gärna i en hastighet som är otillåtet i sweden, då som först vissar denna låten sitt sanna ansikte. I just fu'king love it. Lyssna och njut för det har jag gjort.

Då är barnen hemma med barnvakter (tusen tack) och vi har åkt iväg på söta Camillas 25 årskalas och hon fick en massage med heta lava stenar deluxe ifrån oss. (Nästan) alla våra nära och kära är här och vi mår som kungar och drottningar. Livet leker och jag med den, ikväll är vi bara Ramona, Mike och allt vad vi nu heter...


Hjälp vilken stor förlust grabbarna åkte på (14-3). Det kanske är en dålig omen att hoppas på vinst innan, vad vet jag? Roligt var det iallafall att Jennie och Daniel kom och tittade på matchen. Nu är vi hemkona och nu blir det chill ett tag, fast får Joline bestämma så blir dunder röj.
Mike stack iväg tidigt imorse till skjutbanan, där ska han skjuta som en pricksäker dåre. Vi andra har dragit iväg till Yades fotbollsmatch. Den är på hemmaplan (Gårdavallen). Nu får vi hoppas på vinst, hejja hejja hejja.

Sakta men säkert börjar det arta sig i vardagsrummet. Nu har jag målat om min andra "tavel samling" som är ovanför soffan. Jag slabbade även på lite vit färg på mina afrikamasker och en träkorg. Mmm sakta med säkert går det framåt.

Före och efter bilder

Jag har sagt det innan men säger det igen, den här bloggen är verkligen "mitt liv med mina ord" jag lämnar inget i skymundan. Den här bloggen är som ett gammalt album med bilder fast med fina inlägg av ord och minnen. Den får mig att minnas saker jag glömt bort, saker jag småskrattar åt och saker som jag minns med smärta.

Allt började ikväll med att jag och Yade pratade om vad för slags tårta han ville ha i år och ingen av kom ihåg vad för slags tårta han fick förra året. Jag gick in på bloggen och började läsa vad som hände i september förra året. Vi läste, skrattade och mindes tillbaka precis som man gjorde när man var liten och kollade i fotoalbum.

Det var intressant att läsa min egna blogg och se vad som hände i mitt liv för ett år sedan. Så ni som också vill kunna "gå tillbaka" i en alldeles egen minnesbank så rekomenderar jag starkt att börja blogga. För det är de små sakerna i vardagen som sätter guldkant i vardagen som man lätt kan glömma bort i allt annat virrvarr.
Idag har jag och barnen varit ute på äventyr inne i stan på jakt efter ett speciellt ställe för inköp av en födelsedagspresent. Vi skulle till ett ställe där jag aldrig varit innan så det blev en hel del letande innan vi äntligen kom fram.


Efteråt kände jag mig otroligt stolt över att jag hade hittat dit på egen hand, jag kommer inte ifrån Borås och brukar oftast hålla till i Knalleland. Vi gick till donken för att fira och Joline fick äta en egen hamburgare för första gången


Eftermiddagen har tillbringats hemma hos svärföräldrana och vi hade massor att prata om, så tre timmar kändes mer som en pissekvart. Joline har tagit TVÅ rangliga steg på egen hand tidigare idag till min (våran) stora förtjusning.
Denna sköna fredag börjades med ett samtal med älskade Dennon, morgonkaffe och morgonmys med Yade och Joline. Dag 2 på förskolan var lite annorlunda än den igår. Joline blev alldeles överlycklig så fort vi kom dit, hon sket i mig totalt och kröp iväg.

Det var en samling med fruktstund (jag skrattade inombords för dem sjöng "Joline här, x är här, tänk vad roligt att Jolines mamma är här. Precis som sången på SAS reklamen). Därefter blev det lek utomhus och vi fick med oss halva sandlådan hem.


Då har tennisen kört igång för lille Yade. Den här terminen är Joline äldre och därmed inte lika medgörlig. Hon tyckte det var dötråkigt att sitta still och detta visade hon med en skrikfest. Sötnosen är bestämd.


Efter halva träningen fick Yade "ont" i foten, tror mer på att han inte ville träna med den "tråkiga" tränaren för nu går han som om ingenting har hänt. Han är väl för söt. Spöregn på vägen hem och jag är blöt.


Efter ett gott samarbete mellan mig och min älskling så har jag färdigställt hyllan som är ovanför TV. Säger bara wow vilken skillnad det blev. Sakta men säkert så börjar man se omvandlingen ta form och för en gångs skull så låter jag det ta lite tid.

Så här såg den ut innan:



Så här ser den ut nu:


Det har varit mycket pyssel för att få ihop helheten. Ramarna är ommålade, krukorna har fått ett ny klädsel, vasarna har blivit målade, dekorerade med gamla bokmärken och glaspärlor, mitt hemmagjorda hjärta och mina gamla skor har tagit plats i hyllan. Ny(gamla) ljuslyktor har ersatt de som stod där tidigare och en liten silverservis har tillkommit.




Först var det stora förberdelser innan vi skulle gå iväg till förskolan som det numera heter. Tror jag bytte kläder på Joline minst tre gånger innan jag kom på mig själv över hur löjlig jag är. Första intrycket betyder mycket men det små barnen skiter i det. Nå väl dem här kläderna blev det till slut.


Med Joline i vagnen trippade jag ner till förskolan sjungandes på "det är ingen vanlig dag för idag blir Joline ett dagis barn". Hade Joline kunnat prata så tror jag säkert att hon hade sagt "mää lägg av nul". När vi öppnade grinden så sa skolbarnen "titta nu ska Yades lillasyster börja på dagis"


Första känslan som jag fick när vi klev in genom dörren var "det här kommer bli bra". Till min stora glädje är det samma fröken som en gång skolade in Yade som kommer skola in Joline. När alla andra barnen var inne så sket hon helt i mig, men blev mammig när det bara var hon, jag och fröken.

Idag är ingen vanlig dag för idag blir Joline ett dagisbarn, hurra hurra hurra. Idag är det en stor dag i Jolines liv, fast hon vet inte om det än. Hon ska bli ett dagisbarn. Yade har gett henne goda råd på vägen: vara snäll, börja gå och skaffa många kompisar. Bra råd.