Dokumentären 9 månader är intressant, det tycker hela familjen.
Mina barn är medvetna om hur barn blir till (om ägg och spermier, mammas mage och hur barn kommer ut).
D min äldsta son, tappade hakan totalt när han såg hur barnet kom ut, tror inte riktigt att han hade förställt sig så som det visade på TV.
Denna dialog skedde efter programmet.

D: Mamma....
Mamma: Ja,,,
D: Kom jag ut därifrån oxå? pekar mellan mina ben.
Mamma: Ja, det stämmer.
D: Men hur fick jag plats att komma ut?
Mamma: Det fixar kroppen, man kan säga att det är som ett gummiband.
D: Jaha, men jag kom in där som en spermie och vann loppet, eller hur?
Mamma: Ja, det stämmer.
D: Det är klart att jag vann för jag är så himla snabb, titta (och så springer han iväg).

En liten dialog mellan mig och min son som är 5,5 år

D: Mamma mamma.....
Mamma: Ja, vad är det?
D: Jag har fått en speta i fingret?
Mamma: Vad för något?
D: *suck* en speta... Titta här.
Jag tittar och ser en liten "sticka" i fingret.
Mamma: Men det där är ju en sticka.
D: ÅHHH, inte sticka mamma, det heter Speta. Vi bor i småland nu och då heter det speta. Men om jag skulle vara i Södertälje och fått den här i fingret så skulle det vara en sticka.
Mamma: Jaha...

 

Jag är ju 26 år och har haft körkortstillstånd av och till sedan jag var 16 år.
Med bristande intresse har jag lagt det på hyllan i många år.
Men nu med ett förnyat tillstånd är jag verkligen på hugget, för nu har jag gett mig f*n på att jag ska fixa det.

Har övningskört hela helgen, och det går ganska bra faktiskt över förväntan.

 

Idag skulle jag vara duktig och gå till jobbet, upptäckte efter halva vägen (det tar ca 45 min att gå) att jag inte skulle ha gjort det. Snacka om att jag höll på smälta bort i värmen.
Jag gick där och flåsade, lyssnade på min mp3 -spelare och helt plötsligt så gick min sko sönder. Den berömnda klacken gick av. Fast det var ju inte som man när man ser det på film, att man tappar klacken och elegant tar man bort andra klacken och går vidare med ett vackert fladdrande hår och ett glatt léende.
Nej så var det inte för mig. Som en duns föll jag på den stek heta asfalten och grimaserade mycket illa, sa välvalda (mycket fula ord) i en lång mening. Och inte kunde jag ta bort klacken på den andra skon heller, så jag fick vacklande gå vidare. Det var nog ingen vacker syn.
Som tur i oturen så var inte klacken så hög.


Igår efter en hel dags arbete och en hårförlängning, så ramlade jag i sängen av matthet.
Slog på TV, kollade på Sex and the City efter det skulle jag sova hade jag tänkt mig, men fastnade i en dokumentär ang ätstörningar. Den var hemskt måste jag säga, man fick se när denna stackars tjej hetsåt, spydde upp allt. Hon ville visa världen den sidan av ätstörningar som andra dokumentärer inte visar.
Gud, skall veta att jag lider med er som har denna sjukdom.
Varför utsätter man sig för det? Varför och för vem?
Jag har själv sedan tonåren varit fixerad av min kropp, extra kilon som måste bort.
Gå i hunger och därmed bli stolt över sig själv att man inte tog den där bullen till fikat, struntade i frukost, lunch och äta en liten sallad till middag.
Media hävdar hela tiden att man ska vara stolt över sig själv och sin kropp. Och samtidigt så visar den "super-duper bantings metod- tappa 5 kilo på en vecka" osv. Där snackar vi skev bild.
Det finns dagar då jag är nöjd med min kropp, men de dagarna är få...


Jaha ännu en varm helg har passerat.
Ytterligare en veckas jobb framför sig, inomhus...
Jag kan inte förstå varför helgerna går så himla fort förbi, vad hann jag göra?
Badat med barnen på öland i lördags, vara på en födelsedagkalas och bada ytterligare en gång till med mina barn och  gud vad skönt det var/är i vattnet...


Jag är tecksam över helgerna men dem är så korta *suck*.
Och ingen semester alls i sommar har jag heller så jag har inget att längta till mer än till just helgerna.


Jag satt och surfade på aftonbladet.se under betald arbetstid *ler*, såg bloggen om lille Agnes. Jag blev så himla inseprerad av henne, så jag kände: kan hon så kan jag.
Inte för att jag vet vad jag ska skriva om, men det kommer att ge sig med tiden.

Om man kanske skulle göra en kort resumé om mitt liv:
Född 1979 på Huddinge sjukhus en tidig sommardag.
Efter 13 år flyttade jag med min familj till Småland och där gick jag i skolan, spelade tuff brud på högstadiet vilket i sig var en mycket förrvirrad period i livet.Gymnasie blev det oxå, 3 år Hotell och Restaurang.
Sista året på gymnasiet träffade jag min gubbe, vi har hållt ihop sen dess (7,5 år), under denna tid har vi tillverkat två söner, bott  i södertälje i 3 år och återigen bosatta i vackra Kalmar.

 Jag vill hälsa alla välkomna till min lilla blogg. Lite "nervöst" med första inlägget. Men det ska gå, eller. Jag har på känn att det kommer att bli mycket svammel och inre tankar som kommer att ploppa upp på ytan som sprattlande fiskar.

Välkommen till min nya blogg!